När jag drog ut sladden och ställde undan mitt Playstation 2 kände jag mig färdig med konsolen och dess utbud. Det var dags för nya, högdefinierade upplevelser och jag lämnade den sjätte generationen bakom mig. Det var dags för 1080p, häftiga Sixaxis-upplevelser och spel på bluray-skivor som skulle få konkurrenterna att skämmas.

Det gick inte som planerat för Sony. Plötsligt svajade den monstruösa giganten från generationen innan, och Sony-skeppet var redo att sjunka vilken sekund som helst innan man fick ordning på skutan. Fortfarande idag har man problem med att hitta sin publik, sin identitet och Sony beskrivs bäst som spelföretaget som vill vara både och, men nästan alltid landar i att vara näst bäst. Vägen upp på toppen igen känns idag som ganska omöjlig.

[quote-right: Playstation 3 borde vara död och osupporterad vid det här laget]Man kan skylla HD-Remake-regnet på mycket. Man kan skylla på regnet, på folks HD-fetisch eller trofé-samlande. Man kan beskylla Sonys pengagirighet eller bristfälliga spelutbud. Men jag tror man kommer närmast genom att konstatera att den nuvarande generationen är den längsta någonsin. Mitt Playstation 3, som dessutom var sist ut av de tre, borde vara död och osupporterad vid det här laget. Men tiden har förändrats, tekniken kostar för mycket för att kasta åt sidan efter bara några år. Så vi sitter fortfarande med våra Playstation 3 – men inte med tillräckligt många nya spel för att hålla oss mätta varje månad. Just därför har också oräkenligt många PS2-spel putsats upp till HD-utgåvor, och sedan säljs av till reducerat pris. Hur mycket pengar Sony egentligen har tjänat på dessa utgåvor ska jag inte sia om, men förhoppningsvis räcker det för att hålla skutan flytande till nästa generation.

Jag har spelat ganska många av årets HD-utgåvor och de flesta av dessa har dessutom varit nya bekantskaper. Visst vet jag vilka Ratchet & Clank, Jak & Daxter och Sly Cooper är, men jag hade inte upplevt deras första och tidiga äventyr innan HD-utgåvorna. När originalspelen släpptes på Playstation 2 satt jag troligtvis med min fjärde säsong med Boston Bruins i NHL 2003.

Den bästa upplevelsen jag fick från en HD-utgåva under 2012 kom dock från ett spel som jag redan spelat ett dussintal gånger innan. Metal Gear Solid HD Collection innehåller tre spel, men egentligen är det onödigt att gå in på något annat än Snake Eater. För mig blev det väldigt tydligt hur mycket jag älskar detta spel när jag återigen satt och sträckspelade från början till slut, trots att jag redan utforskat varenda vrå av djungeln och som alltid hade massvis med andra saker att göra.

Men det som framförallt blev tydligt var hur väl ett Kojima-spel står emot tidens tand. För även om del tre är min solklara favorit så håller också Sons of Liberty anmärkningsvärt bra, 11 år till trots. Visst bråkar kontroll och kamera med spelaren – men det gjorde den även när spelen var nya, så vi som redan spelat har hittat vägar att komma runt problemen. Både då, och nu, kan vi därmed fokusera på allt annat. Allt annat, som Kojima gör så bra.

Om samarbetet med Platinum Games skvallrar lite om hur framtiden ser ut för Kojima Productions ska jag låta vara osagt, men den lille genialiske japanen har inte samma förmåga som resten av världen att strömlinjeforma sina spel. Ibland känns det som han slår knut på sig själv. Och när jag återigen spelar Metal Gear Solid 3: Snake Eater minns jag hur mycket jag älskar Kojimas knutar.