Nej, jag är inte så cool som jag tror att jag är. Jag vill, och tycker att jag är mycket coolare farsa än jag egentligen är. I alla fall om man ser genom barnens ögon. För dem så är jag bara i vägen och är inne på ett territorium som de själva anser att de kan bäst. När jag uttrycker min åsikt så kan de sucka ljudligt och nästan nedvärderande. Det känns nästan som om det är de som klappar på mitt huvud istället för att det är jag. I barnens huvud så är det de som är experterna och vi föräldrar är de ovetande som uttrycker sig dumt och genant framför deras kompisar. Allt är alltså i sin ordning. Allt är precis som det var när jag också var barn. Mina föräldrar fattade ju ingenting.

Detta får mig naturligtvis att tro att mina barn kan vara stolta över mig
När jag idag är vuxen så vet jag bättre. Jag inser hur mycket som mina föräldrar egentligen förstod, och jag tror att mina barn tror precis samma sak om mig som jag trodde om mina föräldrar. Dock finns det en sak som de inte slår mig inom, och det är kunskap kring spelkulturen. Visserligen skapas det ständigt nya uttryck och jag tycker mig se en segregering när det handlar om vuxnas och barns kultur på internet. Däremot så känns det bra att jag ändå har samma intresse som mina barn och att jag ändå har ständig koll på det ämnet. Detta får mig naturligtvis att tro att mina barn kan vara stolta över mig, att andra barn ska tycka att de har en cool farsa som också spelar. Sanningen är nog ändå att de kan tycka att det är lite pinsamt med en farsa som håller på med deras hobby samtidigt som de kan tycka att det är skönt.

När jag var yngre så ville älskade jag ibland att min far spelade samma spel som mig ibland. Samtidigt så kunde det vara väldigt pinsamt om han försökte sig på att prata mer djupgående. Ändå ville jag ibland att han skulle kunna det. Det är en sorts ambivalens där man inte vill ha kakan, men samtidigt äta kakan. Att man säger att kakan är en lögn, fastän man vet att den existerar.

När man är liten är man bäst på allt. Man vill i alla fall vara det. Även jag
Så frågan kvarstår då. Är jag en cool farsa? Svaret handlar nog om vilken situation man är i. Vi tar på oss olika sociala roller i livet. Ena sekunden så är vi på jobbet och är en del av oss själva, och den andra sekunden är vi hemma och är familjefar. Barn är på samma sätt. Hemma är de gosiga och beter sig på ett sätt, medan när de är i kompisgruppen så känner de att de borde vara lojala inför kompisgruppen och den sociala struktur som existerar där. Det är alltså inte så konstigt att barnen känner sig förvirrade. Deras kompisar vill så klart vara de som håller inne på all kunskap, och att en förälder skulle ha större kunskap än de är förstås jättejobbigt. När man är liten är man bäst på allt. Man vill i alla fall vara det. Även jag. Jag vet inte hur mycket skit som jag spydde ur mig som var rent skitsnack när jag var liten, men ändå ansågs jag vara experten på till exempel Pokémon.

Egentligen spelar det ingen roll om jag är en cool farsa. Jag gör det jag måste och det som jag anser vara rätt. Att mina barn tycker jag är bäst och att de gillar det jag gillar är bara en bonus. De får säga emot mig, för jag kan rätta dem. Däremot så kommer det ibland en liten kompis till mina barn och påstår att jag har fel. Det känns mina vänner. Istället för att ta ungen i nackskinnet och hänga hen över balkongräcket som i valfri gangsterfilm så påminner jag mig om att barnen i alla fall tror på mig. I alla fall i de flesta fall. Om inte annat så vet jag själv att jag är en cool förälder. Jag vet att de andra barnen ibland önskar att deras föräldrar också kunde visa lite intresse i deras hobby. Jag har mina barns hobby som min egen hobby, men jag vet att innerst inne så är jag en cool farsa oavsett hobby och oavsett vad de säger.

Så länge som spelen inte kommer i vägen så kan det vara en bra förbindelse mellan oss och utomstående kan titta på och förundras. Jag har sett mina barns kompisar och deras tefatsögon så fort de ser vår spelsamling. Jag vet att mina barn ler utan att jag ser det och ändå känner att deras far ändå är rätt så cool.