En kvinnas sönderslagna ansikte var spelkulturens enda stora bidrag till den bredare samhÀllsdebatten 2012.

Kanske har ni redan sett bilden av Anita Sarkeesian, tÀckt av Photoshop-lager pÄ photoshoplager av sÄr, flÀsklÀppar och knogmÀrken. Kanske har ni, precis som jag, kÀnt hur blodet kokar varje gÄng ni tÀnker pÄ den. Ni borde göra det. Den dÀr bilden Àr en förlust för oss allihop.

Den Àr ett tacksamt exempel att lyfta fram för alla de som gÄng pÄ gÄng försöker övertyga sin omgivning om att spelvÀrlden Àr omogen, inÄtvÀnd och sexistisk; att den Àr lika tom pÄ viktiga vÀrden som den Àr full av pubertala pojkar.

Och varje gÄng den hÀr diskussionen blossar upp finner jag mig sjÀlv i en situation dÀr jag hÄller med dem lite mer.

Mannen som ligger bakom bilden heter Ben Spurr, och som sÄ mycket annat ont i vÀrlden kommer han frÄn Toronto. beat-up-anita-sarkeesianHan blev sÄ provocerad nÀr Sarkeesian startade en Kickstarter och bad om ett par tusen dollar för att producera en videoserie om könsroller i tv-spel att han gick och skapade ett flashspel dÀr man kan slÄ henne blodig. Sedan la han ut spelet pÄ Newgrounds. Det lÄg dÀr i tre mÄnader innan nÄgon tog ner det.

Spurrs kreativa anledning var komisk. ”SpelvĂ€rlden Ă€r fan inte misogyn”, menade han, och skapade ytterligare ett misogynt spel för att bevisa motsatsen. Han pratade om att han irriterade sig pĂ„ faktumet att Sarkeesian ”vill anvĂ€nda faktumet att hon föddes med en vagina för att fĂ„ gratis pengar och sympati frĂ„n alla som kommer i hennes vĂ€g.”

Spurr var för all del inte ensam. Liknande kryp spammade ocksÄ sönder Sarkeesians Youtube-kanal, förvandlade hennes ansikte till en vidrig internet-meme som de kladdade sperma över, hackade hennes websida och ringde upp henne för att kvÀka ur sig vÄldtÀktshot. Hennes adress postades online med den underförstÄdda implikationen att det skulle hÀnda trÄkiga saker om hon fortsatte att jÀvlas med deras vÀrld.

Det handlade om systematisk förföljelse och mobbning

Det handlade om systematisk förföljelse och mobbning. Trakasserier kallas det i det riktiga samhÀllet. Det Àr straffbart. MÀnniskor som bÀr sig Ät sÄ hÀr pÄ arbetsplatser eller i offentliga sammanhang skulle fÄ sparken och Ätalas. Men pÄ Internet Àr det okej att bete sig som ett svin eftersom man slipper att se den andra mÀnniskan i ögonen medan man gör det.

Inte ett öre av de tvÄhundratusen dollar som Sarkeesian till sist drog in Àr ett plÄster pÄ sÄren för vad hon utsattes för. Men nÄgonting gott kom ÀndÄ ut pÄ andra sidan. Incidenten tvingade pÄ allvar en debatt som vi har ignorerat alldeles för lÀnge. De som inte redan insÄg att spelvÀrlden har ett enormt problem innan Sarkeesian dök upp insÄg det ganska fort efterÄt.

Och det hÀr leder oss in pÄ Àmnet jag egentligen vill diskutera i den hÀr texten.

Jag skriver till vardags om spel för Aftonbladet. Det Àr ett fantastiskt roligt jobb. Jag fÄr skriva om i princip vad jag vill, hur jag vill. Jag fÄr mer utrymme Àn speltidningar kan ge, och tidningens enorma skara lÀsare innebÀr att det Àr lÀttare att sprida ordet. MÄnga av dem Àr mÀnniskor som specialinriktade spelmedier normalt inte nÄr ut till, och de hÀr mÀnniskorna Àr livsviktiga om vi vill att spelkulturen ska fortsÀtta utvecklas.

Min mamma lÀser inte Aftonbladets nÀtsida lÀngre
Att skriva i Aftonbladet innebÀr en del trÄkigheter ocksÄ. Jag kan exempelvis inte ha min mailadress pÄ nÀtet lÀngre. Min mamma lÀser inte Aftonbladets nÀtsida lÀngre eftersom ett par av kommentarerna hon rÄkat fÄ syn pÄ vid nÄgot tillfÀlle har gjort henne vÀldigt ledsen. Det gör mig ledsen i gengÀld. Men jag förstÄr ocksÄ att det Àr en ofrÄnkomlig del av att skriva i ett sÄ öppet och brett forum, sÀrskilt om Äsikterna skaver. NÀthatet Àr Ärets mest diskuterade Àmne Är efter Är, och ÀndÄ blir vi bara elakare och elakare mot varandra.

Ingen sĂ€tter sig ner och författar ett debattinlĂ€gg eller en recension till en kvĂ€llstidning idag utan att ha skaffat sig lite hĂ„rd hud först. Men det Ă€r viktigt att skilja pĂ„ Ă€pplen och pĂ€ron i det hĂ€r fallet. Det finns folk som ”bara” beter sig illa, och sen finns det de dĂ€r andra.

Jag tÀnker inte pÄ kommentarer som klagar pÄ betyg eller mÀnniskor som inte förstÄtt att vÄrt jobb inte handlar om att representera majoritetens Äsikt. Jag menar inte Facebook-kulturen och dess cyniska hÀvdelsebehov och inte de personliga förolÀmpningarna som haglar titt som tÀtt. Jag pratar om de andra. Om grisarna.

Det handlar om mÀn som hatar kvinnor. Det handlar om ett beteende som Àr bÄde otÀckt och djupt rotat i vÄr kultur. Det handlar om antifeminism och mÀnniskor som verkar ha nÄgonting emot att vi för en dialog i samhÀllet som gÄr ut pÄ att alla behandlas lika oavsett kön, lÀggning och ursprung.

De hĂ€r misogyna grisarna har en tendens att sikta in sig pĂ„ kvinnliga kulturskribenter i synnerhet. Som Kerstin Alex exempelvis, min kollega pĂ„ Spela. Jag ser hur de snabbt formar en gruppmentalitet som övergĂ„r i en ren lynchmobbstĂ€mning sĂ„ fort hon skrivit nĂ„gonting som trĂ€ffar en öm punkt (vanligtvis handlar det om sexism eller taskiga könsroller, som bĂ„da Ă€r lika vanligt förekommande i spel som röda kort i en Stoke-match). ”JĂ€vla feminist”. ”GĂ„ och bre mig en macka istĂ€llet.” Reaktionerna Ă€r ruskigt fyndiga.

I artikel efter artikel förföljer de Kerstin och andra som vĂ„gar uttrycka liknande Ă„sikter. ”Kulturmarxister” kallar de sina fiender, precis som Ander Behring-Breivik gjorde. De slĂ€par Kerstins namn i smutsen, attackerar henne öppet med misogyna kommentarer som ingen manlig skribent nĂ„gonsin behöver utstĂ„, driver hatkampanjer pĂ„ högerextrema och mansdominerade Internetforum, Ă€ltar sina egna smĂ„sinta vĂ€rderingar och ser rött sĂ„ fort nĂ„gon nĂ€mner saker som feministisk teori eller genusvetenskap – Ă€mnen som borde vara obligatoriska i all skolundervisning (och som smĂ„ningom ocksĂ„ kommer att vara det, bara vĂ€nta ni).

De gömmer sig bakom en tunn illusion av demokrati och yttrandefrihet, men de vÀgrar samtidigt att ta nÄgot av ansvaret som medföljer att leva i ett fritt samhÀlle.

Vi mÄste prata om det hÀr beteendet. Men om vi ska prata om det behöver vi sÀtta det i en kontext först.

Ren och skÀr neofascism
Det Ă€r dags att vi kallar den antifeministiska trenden i Europa för vad den egentligen Ă€r: ren och skĂ€r neofascism. Den förlegade, mĂ€nniskovidriga och demokratiskt skadliga idĂ©n om ett dominerande kön och en dominerande etnicitet och en dominerande kulturell identitet som har rĂ€tt att hĂ€vda sig pĂ„ bekostnad av de andra. Är det en tillfĂ€llighet att det vĂ€rsta hatet sipprar frĂ„n sidor som Avpixlat, Fria Tider och Flashback? Nej. Det Ă€r det inte.

Det hĂ€r Ă€r en slags hat som bara kan fostras av en kultur som existerar i avskiljdhet. Och vi – tidningsskribenter, bloggare, vanliga mĂ€nniskor, du och jag – har ett ansvar att föra fram den i ljuset och avvĂ€pna den med dialog sĂ„ att folk ser den för vad den egentligen Ă€r.

Just tv- och datorspelskulturen har blivit en knutpunkt för de hÀr mÀnniskorna. Spelen har traditionellt aldrig behandlats med respekt frÄn resten av kulturvÀrlden eftersom det finns sÄ vÀldigt lite hÀr att ta pÄ allvar. De vÄgar aldrig ta stÀllning. De Àr alltid pÄ majoritetens sida. De Àr livrÀdda för att trampa spelarna pÄ tÄrna. SÄ de siktar in sig pÄ de andra istÀllet, som traditionellt setts till att hÄllas utanför gemenskapen. De som nu utgör ett sorts yttre hot mot gruppen nÀr de vill komma in.

Det Àr en sÄn fruktansvÀrd kliché att behöva skriva att spel görs av och för omogna mÀn, men ur ett bredare perspektiv stÀmmer det fortfarande. Om vi vill att spelen nÄgonsin ska bli bÀttre mÄste vi först inse att de har en lÄng historia av att glorifiera det ena könet över det andra. Online-kulturen i synnerhet Àr fullkomligt vidrig. Det finns inte en spelande kvinna som inte har trakasserats pÄ nÄgot vis över Xbox Live eller Playstation Network. Jag har vÀnner och familj som slutat spela helt eftersom de tröttnar, bÄde pÄ hur spelen ser ut och hur mÀnniskorna som de ska spela dem tillsammans med Àr.

Jag kÀnner intelligenta, spelande kvinnor som aldrig skulle fÄ för sig att börja skriva om spel eftersom mÀngden hat som kommer i deras riktning helt enkelt inte Àr vÀrt det

Folk brukar undra varför inte fler kvinnor skriver om spel. Det finns inte ett enda svar pÄ det dÀr utan flera, men ett av dem Àr att de inte kÀnner sig vÀlkomna. Ofta varken av redaktionerna eller av lÀsarna. De ses som posörer. Jag kÀnner intelligenta, spelande kvinnor som aldrig skulle fÄ för sig att börja skriva om spel eftersom mÀngden hat som kommer i deras riktning helt enkelt inte Àr vÀrt det. Jag lÀser vad folk skriver till Kerstin Alex pÄ Aftonbladet, och jag kan bara förestÀlla mig hur det Àr att leva med det dÀr stÀndigt hÀngande över sig. Ingen manlig skribent har nÄgonsin behövt tÄla nÄgot liknande.

Det Àr ett sektliknande beteende. Och det upprepar sig gÄng pÄ gÄng.

Av alla de skribenter som inte hade odelat gott att sĂ€ga om Grand Theft Auto V nĂ€r det slĂ€pptes vĂ„ltĂ€ktshotades exakt en – Gamespots redaktör Carolyn Petit. Hennes brott var att ge spelet 9/10 och i periferin anmĂ€rka pĂ„ att Rockstar, sin vana trogen, slösade bort ett ypperligt tillfĂ€lle att skapa en kvinnlig karaktĂ€r med nĂ„gon form av tredimensionell identitet. (Försök lyfta fram en enda ur seriens backkatalog. Försök!).

Det hÀr Àr inte normalt i den riktiga vÀrlden. Vi mÄste sluta normalisera det pÄ Internet. Det enklaste sÀttet att göra det pÄ Àr att agera nÀr vi ser det hÀnda. Tidningar som Aftonbladet har ett ansvar att moderera sina kommentarer och det sköts inte alltid som det borde, men det hÀr handlar lika mycket om dig och mig. Vi som ser pÄ och skakar pÄ huvudet i det tysta. Kanske avfyrar vi en rant pÄ Twitter efterÄt.

Vi har blivit sĂ„ vana vid nĂ€thatet att vi inte orkar reagera lĂ€ngre. Vi gör ofta misstaget att tĂ€nka att sĂ„ lĂ€nge skribenten bara undviker de hĂ€r mĂ€nniskorna sĂ„ löser det sig. Men det hĂ€r handlar inte om att ha tjock hud. Det handlar om att bekĂ€mpa de mĂ€nniskor som gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng berĂ€ttar för oss att kvinnor inte hör hemma i spelvĂ€rlden, att spelen bara handlar om att tillgodose en mĂ„lgrupp och att den mĂ„lgruppen domineras av mĂ€n, och att alla försök att Ă€ndra pĂ„ det Ă€r ”kvotering” och ”omvĂ€nd diskriminering”.

Kalla den hÀr instÀllningen för vad den Àr. Och se till att andra gör det ocksÄ.

En kvinnas sönderslagna ansikte var spelkulturens enda relevanta bidrag till samhÀllsdebatten ifjol. VÀnta inte tills dagen dÄ det blir sönderslaget pÄ riktigt.

Text av Carl-Johan Johansson

C-J Carl-Johan Ă€r en frilansare som skriver om spel i Level, Aftonbladet, PC Gamer, Fienden och pĂ„ Blog ’em up.
Han kan dansa ocksÄ.