En kvinnas sönderslagna ansikte var spelkulturens enda stora bidrag till den bredare samhällsdebatten 2012.

Kanske har ni redan sett bilden av Anita Sarkeesian, täckt av Photoshop-lager på photoshoplager av sår, fläskläppar och knogmärken. Kanske har ni, precis som jag, känt hur blodet kokar varje gång ni tänker på den. Ni borde göra det. Den där bilden är en förlust för oss allihop.

Den är ett tacksamt exempel att lyfta fram för alla de som gång på gång försöker övertyga sin omgivning om att spelvärlden är omogen, inåtvänd och sexistisk; att den är lika tom på viktiga värden som den är full av pubertala pojkar.

Och varje gång den här diskussionen blossar upp finner jag mig själv i en situation där jag håller med dem lite mer.

Mannen som ligger bakom bilden heter Ben Spurr, och som så mycket annat ont i världen kommer han från Toronto. beat-up-anita-sarkeesianHan blev så provocerad när Sarkeesian startade en Kickstarter och bad om ett par tusen dollar för att producera en videoserie om könsroller i tv-spel att han gick och skapade ett flashspel där man kan slå henne blodig. Sedan la han ut spelet på Newgrounds. Det låg där i tre månader innan någon tog ner det.

Spurrs kreativa anledning var komisk. ”Spelvärlden är fan inte misogyn”, menade han, och skapade ytterligare ett misogynt spel för att bevisa motsatsen. Han pratade om att han irriterade sig på faktumet att Sarkeesian ”vill använda faktumet att hon föddes med en vagina för att få gratis pengar och sympati från alla som kommer i hennes väg.”

Spurr var för all del inte ensam. Liknande kryp spammade också sönder Sarkeesians Youtube-kanal, förvandlade hennes ansikte till en vidrig internet-meme som de kladdade sperma över, hackade hennes websida och ringde upp henne för att kväka ur sig våldtäktshot. Hennes adress postades online med den underförstådda implikationen att det skulle hända tråkiga saker om hon fortsatte att jävlas med deras värld.

Det handlade om systematisk förföljelse och mobbning

Det handlade om systematisk förföljelse och mobbning. Trakasserier kallas det i det riktiga samhället. Det är straffbart. Människor som bär sig åt så här på arbetsplatser eller i offentliga sammanhang skulle få sparken och åtalas. Men på Internet är det okej att bete sig som ett svin eftersom man slipper att se den andra människan i ögonen medan man gör det.

Inte ett öre av de tvåhundratusen dollar som Sarkeesian till sist drog in är ett plåster på såren för vad hon utsattes för. Men någonting gott kom ändå ut på andra sidan. Incidenten tvingade på allvar en debatt som vi har ignorerat alldeles för länge. De som inte redan insåg att spelvärlden har ett enormt problem innan Sarkeesian dök upp insåg det ganska fort efteråt.

Och det här leder oss in på ämnet jag egentligen vill diskutera i den här texten.

Jag skriver till vardags om spel för Aftonbladet. Det är ett fantastiskt roligt jobb. Jag får skriva om i princip vad jag vill, hur jag vill. Jag får mer utrymme än speltidningar kan ge, och tidningens enorma skara läsare innebär att det är lättare att sprida ordet. Många av dem är människor som specialinriktade spelmedier normalt inte når ut till, och de här människorna är livsviktiga om vi vill att spelkulturen ska fortsätta utvecklas.

Min mamma läser inte Aftonbladets nätsida längre
Att skriva i Aftonbladet innebär en del tråkigheter också. Jag kan exempelvis inte ha min mailadress på nätet längre. Min mamma läser inte Aftonbladets nätsida längre eftersom ett par av kommentarerna hon råkat få syn på vid något tillfälle har gjort henne väldigt ledsen. Det gör mig ledsen i gengäld. Men jag förstår också att det är en ofrånkomlig del av att skriva i ett så öppet och brett forum, särskilt om åsikterna skaver. Näthatet är årets mest diskuterade ämne år efter år, och ändå blir vi bara elakare och elakare mot varandra.

Ingen sätter sig ner och författar ett debattinlägg eller en recension till en kvällstidning idag utan att ha skaffat sig lite hård hud först. Men det är viktigt att skilja på äpplen och päron i det här fallet. Det finns folk som ”bara” beter sig illa, och sen finns det de där andra.

Jag tänker inte på kommentarer som klagar på betyg eller människor som inte förstått att vårt jobb inte handlar om att representera majoritetens åsikt. Jag menar inte Facebook-kulturen och dess cyniska hävdelsebehov och inte de personliga förolämpningarna som haglar titt som tätt. Jag pratar om de andra. Om grisarna.

Det handlar om män som hatar kvinnor. Det handlar om ett beteende som är både otäckt och djupt rotat i vår kultur. Det handlar om antifeminism och människor som verkar ha någonting emot att vi för en dialog i samhället som går ut på att alla behandlas lika oavsett kön, läggning och ursprung.

De här misogyna grisarna har en tendens att sikta in sig på kvinnliga kulturskribenter i synnerhet. Som Kerstin Alex exempelvis, min kollega på Spela. Jag ser hur de snabbt formar en gruppmentalitet som övergår i en ren lynchmobbstämning så fort hon skrivit någonting som träffar en öm punkt (vanligtvis handlar det om sexism eller taskiga könsroller, som båda är lika vanligt förekommande i spel som röda kort i en Stoke-match). ”Jävla feminist”. ”Gå och bre mig en macka istället.” Reaktionerna är ruskigt fyndiga.

I artikel efter artikel förföljer de Kerstin och andra som vågar uttrycka liknande åsikter. ”Kulturmarxister” kallar de sina fiender, precis som Ander Behring-Breivik gjorde. De släpar Kerstins namn i smutsen, attackerar henne öppet med misogyna kommentarer som ingen manlig skribent någonsin behöver utstå, driver hatkampanjer på högerextrema och mansdominerade Internetforum, ältar sina egna småsinta värderingar och ser rött så fort någon nämner saker som feministisk teori eller genusvetenskap – ämnen som borde vara obligatoriska i all skolundervisning (och som småningom också kommer att vara det, bara vänta ni).

De gömmer sig bakom en tunn illusion av demokrati och yttrandefrihet, men de vägrar samtidigt att ta något av ansvaret som medföljer att leva i ett fritt samhälle.

Vi måste prata om det här beteendet. Men om vi ska prata om det behöver vi sätta det i en kontext först.

Ren och skär neofascism
Det är dags att vi kallar den antifeministiska trenden i Europa för vad den egentligen är: ren och skär neofascism. Den förlegade, människovidriga och demokratiskt skadliga idén om ett dominerande kön och en dominerande etnicitet och en dominerande kulturell identitet som har rätt att hävda sig på bekostnad av de andra. Är det en tillfällighet att det värsta hatet sipprar från sidor som Avpixlat, Fria Tider och Flashback? Nej. Det är det inte.

Det här är en slags hat som bara kan fostras av en kultur som existerar i avskiljdhet. Och vi – tidningsskribenter, bloggare, vanliga människor, du och jag – har ett ansvar att föra fram den i ljuset och avväpna den med dialog så att folk ser den för vad den egentligen är.

Just tv- och datorspelskulturen har blivit en knutpunkt för de här människorna. Spelen har traditionellt aldrig behandlats med respekt från resten av kulturvärlden eftersom det finns så väldigt lite här att ta på allvar. De vågar aldrig ta ställning. De är alltid på majoritetens sida. De är livrädda för att trampa spelarna på tårna. Så de siktar in sig på de andra istället, som traditionellt setts till att hållas utanför gemenskapen. De som nu utgör ett sorts yttre hot mot gruppen när de vill komma in.

Det är en sån fruktansvärd kliché att behöva skriva att spel görs av och för omogna män, men ur ett bredare perspektiv stämmer det fortfarande. Om vi vill att spelen någonsin ska bli bättre måste vi först inse att de har en lång historia av att glorifiera det ena könet över det andra. Online-kulturen i synnerhet är fullkomligt vidrig. Det finns inte en spelande kvinna som inte har trakasserats på något vis över Xbox Live eller Playstation Network. Jag har vänner och familj som slutat spela helt eftersom de tröttnar, både på hur spelen ser ut och hur människorna som de ska spela dem tillsammans med är.

Jag känner intelligenta, spelande kvinnor som aldrig skulle få för sig att börja skriva om spel eftersom mängden hat som kommer i deras riktning helt enkelt inte är värt det

Folk brukar undra varför inte fler kvinnor skriver om spel. Det finns inte ett enda svar på det där utan flera, men ett av dem är att de inte känner sig välkomna. Ofta varken av redaktionerna eller av läsarna. De ses som posörer. Jag känner intelligenta, spelande kvinnor som aldrig skulle få för sig att börja skriva om spel eftersom mängden hat som kommer i deras riktning helt enkelt inte är värt det. Jag läser vad folk skriver till Kerstin Alex på Aftonbladet, och jag kan bara föreställa mig hur det är att leva med det där ständigt hängande över sig. Ingen manlig skribent har någonsin behövt tåla något liknande.

Det är ett sektliknande beteende. Och det upprepar sig gång på gång.

Av alla de skribenter som inte hade odelat gott att säga om Grand Theft Auto V när det släpptes våltäktshotades exakt en – Gamespots redaktör Carolyn Petit. Hennes brott var att ge spelet 9/10 och i periferin anmärka på att Rockstar, sin vana trogen, slösade bort ett ypperligt tillfälle att skapa en kvinnlig karaktär med någon form av tredimensionell identitet. (Försök lyfta fram en enda ur seriens backkatalog. Försök!).

Det här är inte normalt i den riktiga världen. Vi måste sluta normalisera det på Internet. Det enklaste sättet att göra det på är att agera när vi ser det hända. Tidningar som Aftonbladet har ett ansvar att moderera sina kommentarer och det sköts inte alltid som det borde, men det här handlar lika mycket om dig och mig. Vi som ser på och skakar på huvudet i det tysta. Kanske avfyrar vi en rant på Twitter efteråt.

Vi har blivit så vana vid näthatet att vi inte orkar reagera längre. Vi gör ofta misstaget att tänka att så länge skribenten bara undviker de här människorna så löser det sig. Men det här handlar inte om att ha tjock hud. Det handlar om att bekämpa de människor som gång på gång berättar för oss att kvinnor inte hör hemma i spelvärlden, att spelen bara handlar om att tillgodose en målgrupp och att den målgruppen domineras av män, och att alla försök att ändra på det är ”kvotering” och ”omvänd diskriminering”.

Kalla den här inställningen för vad den är. Och se till att andra gör det också.

En kvinnas sönderslagna ansikte var spelkulturens enda relevanta bidrag till samhällsdebatten ifjol. Vänta inte tills dagen då det blir sönderslaget på riktigt.

Text av Carl-Johan Johansson

C-J Carl-Johan är en frilansare som skriver om spel i Level, Aftonbladet, PC Gamer, Fienden och på Blog ’em up.
Han kan dansa också.