Krönika

Tv-spel som terapi

Under de senaste veckorna har jag inte mått vidare bra alls. Jag fick två väldigt tråkiga besked inom loppet av några dagar, besked som tog väldigt hårt på mig. Detta ledde mig in i en djupare svacka och sjukfrånvaro. Mitt jobb kräver mycket av mig och även om jag själv saknade insikten att stanna hemma så var mina kollegor desto klokare och beordrade mig ett par dagars sjukskrivning. De såg vad jag själv inte hade insikt att se.

Tanken från kollegor och arbetsgivare var att jag skulle få tid att reflektera, läka och ta hand om mig. Nu skriver jag detta till er, besökare på Svampriket, för jag tror ni förstår min värld bättre än andra utomstående. För jag reflekterade inte vidare mycket alls under dessa dagar, tror inte heller att jag läkte vidare mycket heller. Det jag gjorde, det var att spela tv-spel. Mycket, länge och utan tydligt mål eller syfte. Och det hjälpte.

Visst hade det varit bra om jag suttit ner och pratat med mina närstående
om mitt huvudbry. Det hade säkerligen hjälp mig komma till insikt, ta mig vidare och “komma tillbaka” snabbare. Men jag var inte redo för det just då. Jag behövde en plats utan tankeverksamhet och knutar i magen. Där kom tv-spelet in. Generellt sett är jag mycket emot transportsträckor och utdragna äventyr inom tv-spel, jag tar ett kortare mer koncentrerat spel nio dagar av tio. Men inte i detta fall – under dessa dagar var jag oerhört tacksam att det fanns en plats där jag monotont kunde strosa omkring och göra “ingenting”, timme efter timme.

Jag fick fly för en stund. In i en bubbla av nonsens och ingenting
Jag spelade Batman: Arkham Origins. Mycket mer än vad spelet egentligen förtjänar. Jag gled omkring i ett relativt livlöst Gotham City, letade och löste gåtor och förhindrade brott. Det gav mig inte mycket stimulans, sällan var det speciellt kul. Men jag behövde för stunden inte tänka på allt det jobbiga. Jag fick fly för ett litet tag. In i en bubbla av nonsens och ingenting. För om vi ska vara ärliga så är långa stunder av vår favoritunderhållning just det: pausunderhållning.

Idag mår jag lite bättre. Jag har pratat väldigt mycket med många av mina vänner, släkt och bekanta och i skrivandets stund är jag bara timmar från en begravning som förhoppningsvis leder mig ut ur det vakuum som jag försökt leva i sedan beskedet nådde mig. När allt kommer omkring så är jag ändå lättad över hur allt artade sig. Jag var inte mentalt rustad för de besked som skulle komma. Det är man väl aldrig. Men jag hade ett ställe att fly till när jag ville försvinna och hade samma sak inträffat under mitt spelfria år vet jag helt ärligt inte vad jag tagit mig till.

Så ja, tv-spel kan absolut fungera som terapi, jag har kollegor här på Svampriket som också kan understryka detta. I mitt fall handlade det inte om något
ögonöppnande eller berörande. Inte ens om ett särskilt bra spel. Det var ett monotont tröskande i ett på sina ställen mediokert spel. Och det var precis vad jag behövde.

Kommentarer

  1. Trazh skriver:

    Story of my life. TV-spel har liksom alltid funnits där i vått och torrt. Eller mest torrt då såklart.

    Men beklagar verkligen.
    Kramkalas. <3

  2. Tensora skriver:

    Måste säga att jag förstod och var rädd för hur hårt det skulle ta på dig. Bara väntade på att du skulle uppdatera med några ord här.

    Kramkalas!

  3. Lucas skriver:

    Väldigt vacker text.
    Ta hand om dig.

  4. Lovelime skriver:

    Tråkigt med tråkigheter, och tråkigt när någon mår dåligt. Lyssnade ganska nyligen på Rockin’ Kats avsnittet av retroresan där Jesper Englin gästade, och vill minnas att ni hade en fin diskussion, där ni konstaterade att det blir nästan alltid bättre när man har varit nere i en svacka, och så är nog även fallet här.

    Men jag håller med dig helt Anders, spel och även musik har alltid varit mina stora terapi som jag har vänt mig till när jag mått sämre och behövt fly verkligheten. Jag spelar ju visserligen när jag är glad med för att just fly verkligheten. Men då ändå på ett annat sätt.

  5. Reless skriver:

    Först och främst så beklagar jag sorgen, hang in there och kramkalas på dig.

    Angående spel som terapi så vet jag exakt vad du pratar om.
    I skrivande stund har jag spelat igenom 73 spel detta år. Det hjälper att få tankarna på andra håll och när man klarar av ett svårt spel så mår i alla fall jag lite bättre.
    När man känner att man orkar släppa in lite folk så rekommenderar jag ett bra två-spelar-lir!

    Eftertexten till God of War 3 rullade precis på min TV, next.

  6. Anders H skriver:

    Hejsan!

    Har precis kommit till en insikt. Hamnat i samma situation (fast ytterligare värre) än dig. Det var inte förrän jag började att strosa runt i den typen av spel som du beskriver ovan – som jag fann en större “daglig” ro. Att det sedan blir 4-6 timmar om dagen låter ju kanske konstigt och mycket, men faktum är att det jag funnit har lett till att jag tänkte skriva något om det hela. Men först ville jag kolla nätet om det finns några rön om detta. Och då hittade jag ditt inlägg här. Hoppas någon börjar forska om detta. Min läkare har sagt att funkar det för mig så är det bra – men “vet” han verkligen? Jag hoppas han har rätt.

    /Anders

    • Anders Brunlöf skriver:

      Hej Anders och tack för din kommentar. Givetvis tråkigt att du hamnat i en jobbig sits, men skönt att du hittat ett instrument att bearbeta det jobbiga med. Och ja, visst vore det intressant med riktig forskning på ämnet?

      Men jag håller nog också med din läkare. I ett fall som detta så behöver du inte någon större anledning – vi är alla individer som tar emot, ger tillbaka och bearbetar saker väldigt olika. Det gäller därmed att hitta det som funkar bäst för en själv. I min bok behöver du inte leta en större anledning än så.

      Jag blir också nyfiken på: vilket/vilka spel sjönk du ner i?

Skriv en kommentar