Bild från dokumentären ”De kallar oss gamers”.

Jag minns när jag köpte hem God of War 3. Väntan var över, nu var det äntligen dags för finalen – Kratos våldsamma saga skulle få ett slut och jag var mer än redo. Det var en tidig förmiddag när jag började spela. Samma dag, många timmar senare, var spelet slut. Det våldsamma äventyret var över och jag mådde illa.

Jo, det blir ganska tröttsamt efter ett tag.

Jag spelade God of War 3 i en enda sittning och det borde kanske ses som ett bra betyg till spelet i sig, men jag är ganska övertygad om att mitt omdöme och inte minst mitt minne av spelet varit betydligt varmare om jag spelat i jämna sessioner, stängt av och gjort något annat, för att sedan fortsätta en annan dag. Nu satt jag istället med huvudvärk, Bollnäs sämsta andedräkt och med en utmattad värkande och svettig kropp.

TV-spel är inte balanserade på samma sätt som filmer eller tv-serieavsnitt. Nog för att många, däribland jag, gillar att pausa och diskutera/reflektera om vad man precis sett, men i grunden är det dock tänkt att du ska sätta dig i soffan eller biostolen och börja titta, för att sedan resa dig och gå när allt är slut. Majoriteten av alla TV-spel är för långa för att ta sig igenom i en sittning. Ändå tror jag att många av er som läser Svampriket varit där, spelat flera timmar för länge tills kroppen med skrikande ton påminner dig om ditt verkliga liv där du behöver mat, vätska och sömn. Bara för att nå slutet, knyta ihop säcken och lämna spelet bakom dig.

GTA_5_13836918052941Det var torsdag när jag fick hem GTA V. Söndag samma vecka rullade eftertexterna. Inget märkvärdigt egentligen, men jag hade då också jobbat över 25 timmar under fredagen och söndagen, och därav spenderat all vaken och ledig tid i Los Santos. GTA V slukades därmed inte i en enda sittning, men i samma frenetiska tempo som med God of War 3. Idag sitter jag och önskar högt att episodbaserade spel likt The Walking Dead blir standard.

Jag vet rakt inte varför detta rätt så skadliga beteende fortsätter. Det är viktigt att påpeka att de fall jag här ovan hänvisar till är undantagsfall – i regel har jag ett betydligt mer avkopplat förhållningssätt till mina TV-spel. Men ibland går det inte att råda bot på. Ibland måste jag spela så mycket jag bara kan, på så mycket av min lediga tid som det bara går. Det är vackert, och tragiskt, på en och samma gång.

Det är vackert, och tragiskt, på en och samma gång
Just nu spelar jag Sly Cooper: Thieves in Time, Gran Turismo 6, XCOM: Enemy Unknown, Final Fantasy V Advance, Ratchet and Clank: A Crack in Time, Jak and Daxter: The Precursor Legacy, Tomb Raider (2013) och Divekick. Samtidigt. Det är väldigt många spel. Samtidigt. Vissa av dem är jag mer ”färdig” mer än andra men alla finns kvar på min radar. Jag varvar dem inte i någon speciell, rättvis ordning. Men jag avser att klara ut samtliga inom en snart framtid. I dessa fall finns inte samma känsla som i ovan nämnda exempel – impulsen att börja spela något nytt är uppenbarligen större än viljan att spela färdigt.

Och kanske är det så för att spel idag är för svulstiga, för matiga, krävande och utdragna. Det finns för mycket hårdkokt, svåråtkomlig thriller-action som kräver alldeles för många timmar av din vardag, din lediga tid. Och som motvikt finns det också alldeles för lite lättsmällt underhållning bara för stunden, som man kan gå ifrån och lämna bakom sig efter 23 minuter. Men jag tror verkligen att det är just åt det hållet som utvecklingen kommer gå, åtminstone är det vad jag hoppas på, för min egna hälsas skull.

Hur mycket spelar du samtidigt?