Det stormar ute idag.

Orkanen Twitter uppstod för några timmar sedan då Moderaternas nya skolförslag presenterades. Fokus ligger på att man vill minska skolungdomars tv-spelande för att på så sätt höja skolresultatet. Moderaterna menar alltså att tv-spel är en grundläggande faktor till att elever runt om i landet inte klarar sina betyg.

Detta ser jag som en ren förolämpning till hela spelvärlden.

Låt mig förklara varför.

Sedan jag var 14 år gammal har jag lidit av psykisk ohälsa. Anorexia, ångest i alla dess former och självskadebeteende. Det är inget jag skäms för, snarare tvärtom, då jag lärt mig handskas med det, övervunnit det och försökt hjälpa andra som råkat ut för samma sak. Under delar av denna period, som fortfarande pågår, har tv-spel varit min tillflyktsort. Något jag kan fly till, som ger mig glädje och gör att jag kan glömma bort den brutala verkligheten om så bara för ett kort ögonblick. Där jag kan vara hjälten, rädda världen och bekämpa monsterna som även figurerat i min hjärna.

En stund att andas.

Det har varit jobbigt. Mer än jobbigt. Jag lyckades gå ut grundskolan genom att läsa grundämnen på sjukhuset och kom sedan in på gymnasiet där jag tog studenten 2010. Idag håller jag på att skriva min C-uppsats efter en lång uppförsbacke fylld med ångest och motgångar.

Men jag är här, jag lever.

Jag är knappast ensam. I orkanen Twitter har det kommit fram flera modiga människor som berättat om deras motgångar och att tv-spel inte figurerat som en dålig distraktion, snarare tvärtom. Så egentligen handlar det inte om tv-spel överhuvudtaget. Det har bara blivit en syndabock för något helt annat, nämligen det bristande engagemanget från föräldrarna kombinerat med mindre satsningar på skolan och lärare som går in i väggen.

Mitt år som lärarvikarie bevisade det jag redan visste. Skolan är splittrad och undervisningen är långt ifrån modern. Man kan slänga in hur många iPads som helst i ett klassrum, men om inte lärarna lyssnar till eleverna kommer ingenting att hända. Ett gemensamt utbyte av kunskap och förståelse är vad som behövs istället för ännu ett slag mot spelvärlden.

Okunskapen är det som upprör mest. Jag är trött på att spel alltid får agera syndabock. Jag är trött på att alltid gå in i en negativ storm när jag ska förklara vad jag älskar.

Jag är trött på att det som räddade mig inte får vara just det.

En värld som räddar.

Text av Emma Kujansuu

IMG_3660 Emma bor i Stockholm och studerar Utveckling och Internationellt samarbete vid Södertörn högskola. När hon inte babblar om Mass Effect och Fringe spenderar hon tid med att sluka serier och dricka kopiösa mängder kaffe. Gift med en spelgrafiker och har en cocker spaniel som är döpt efter världens bästa karaktär i en serie, Walter. Skriver och recenserar för loading.se.