Krönika

En exkluderande kulturform

”Det finns ingen annan kulturform som är så stor som så många vet så lite om” .

Så sa min käre kollega Niklas Sintorn i Svamppod tidigare i veckan. Och frasen satte sig i mitt huvud. För satan vad sant det är.

Det är jättesvårt att spela digitala spel. Och då menar jag inte bara Dark Souls och Super Meat Boy. Det är jättesvårt att spela i princip alla spel. Vi som spelat mer eller mindre hela livet kanske inte tänker på det, men att hantera kameran i ett 3D-spel kräver en monumental koordinationsförmåga. Och att komma ihåg vilken knapp som sitter var och vad den gör i en stressig situation är för många en närapå omöjlig uppgift.

Har du inte växt upp med spel är det sjukt svårt att komma in i spelvärlden. På det sättet är det en extremt exkluderande kulturform.

Kan du inte hantera en dator idag är du hjälplöst efter resten av världen. Du måste kunna hantera en dator. Och för de allra flesta som är födda under de senaste 40 åren kommer den kunskapen naturligt. Och det blir bara mer naturligt för varje generation. Har du inte en dator hemma som barn så kommer du i kontakt med datorer i skolan, där det blir en allt mer integrerad del av utbildningen.

En ständigt växande kulturform som konstant hittar nya uttryck
Att kunna spela digitala spel är inte riktigt lika oumbärligt för att fungera i ett modernt samhälle. Medan du snart inte kan utföra något jobb över huvud taget utan att kunna använda en dator, är det väldigt få yrken som kräver att du har ”mad gaming skillz” på CVt. Med det sagt är spel ingen skitsak. Det är en stor och ständigt växande kulturform som konstant hittar nya uttryck och som tar allt större plats i den popkulturella faunan. Den som inte spelar kommer gå miste om en hög med upplevelser.

Så vad ska vi göra då? Det går inte precis att förutsätta att alla päron ska köpa hem ett Playstation 4 till sina knoddar. Det är inte riktigt hållbart. Och även om alla här antagligen skulle hålla med om att det finns ett enormt värde i spelande så är det inte helt lätt att motivera lektioner i plattformande i grundskolan. Men kanske kan spelen bli ett mer naturligt inslag på förskolor och i elevrum?

Ungar ska så klart inte tvingas spela mot sin vilja, men får du inte chansen att spela som ung är risken stor att du aldrig någonsin kommer göra det, även om du kanske hade uppskattat det. Och det är fan en ledsam tanke.

Kommentarer

  1. Spelaren skriver:

    Spelens behov av färdigheter är ju en del av förklaringen till casualspelens framfart.

    Men inte är det omöjligt att motivera spelkurser i grundskolan.
    Faktum är att man i grundskolan tvingas att både ta del av och vara kreativ inom alla kulturformer som finns. Varför är det mindre självklart att man ska ha försökt sig på att spela ett “riktigt” spel än att man ska försöka sig på att göra en kruka i keramik eller spela en synt?

    Det handlar bara om normer. Om att vi sätter ner foten och säger “nu måste skolan vara konsekvent”.

    • Linus Svensson skriver:

      Skillnaden mellan att göra en kruka och spela ett spel är ju att det är produktion vs konsumtion. Du får även testa att göra film, men det finns ingen explicit kurs för att titta på film. Däremot kan film användas som ett utbildningsverktyg, vilket även spel kan.

  2. Kim "Kimus" Söderström skriver:

    Det är så sant som det är sagt.
    Det ÄR en mycket ledsam tanke att många som troligen älskat spel aldrig fått eller kommer få chansen.
    När jag försöker rädda/korrumpera själar till spelvärlden brukar jag alltid säga: Det finns ett spel för de allra flesta. Det gäller bara att hitta det.

    Sedan är spel lite som att läsa böcker eller träna idrott.
    Efter att ha läst massa barnböcker vill man kanske prova på något annat. När man väl tränat mest för att det är kul vill man kanske utmana sig med en liten tävling.
    Själv ville jag ganska snart ha en story i mina spel.
    Jag vill gärna ha ett motiv om jag ska flyga, döda eller överleva exempelvis.

    Spel är lika självklart som att andas för oss som varit med ett tag.
    På kort tid så anpassar vi oss och förstår spelets logik på ett sätt som för de oinvigda är ett mysterium.
    Hur ofta har man inte fått höra: “Du är ju bara så här duktig för att du jobbar med spel professionellt.”
    Ingenting kunde vara längre ifrån sanningen.
    Fast precis som alla andra som regelbundet läser eller tränar en idrott, år efter år, så har jag förstås en viss spelerfarenhet.
    Som gamer är jag i bästa fall medioker och kompenserar slöa reflexer
    med erfarenhet och tajming.

    Tack och lov är många idag välbekanta med mobilspel och minispel från exempelvis Facebook – så de flesta är inte hopplösa fall.

    Det finns ett spel för de allra flesta.
    Alla kan lära sig spela spel och borde ta sig den tiden för att förstå vad det handlar om.
    Ungefär på samma sätt och av samma orsak som att vi läser en klassiker och testar på olika sporter i skolan.

  3. Sebastian skriver:

    Hur man ska inviga folk i spelvärlden är en oerhört svårfråga. Vill man att communityn ska växa måste man kanske göra något. Men att få stöd för det är nog svårt, tills det är en stor grej, då kommer vi spel på skolor osv.

    Problemet ligger i att det flesta som styr sådana saker inte spelar spel, men har vi tur gör de som styr i framtiden det!

Skriv en kommentar