Gästkrönika

En spelares skuld

Det började när jag var liten, så mycket vet jag. Precis som att början på mitt spelintresse är obestämt så har detta beteende ingen specifik start. Jag vet bara att det är något jag alltid känt. En obehaglig känsla som träder fram när jag startar ett spel. Jag har försökt förstå varför mitt samvete vrider sig varje gång.

När jag var liten så älskade jag att spela spel, precis som jag gör idag. Istället för att leka med dockor eller dinosaurier så föredrog jag att spela spel. När jag inte spelade så tänkte jag på att spela. Vilken historia ska jag berätta härnäst i Sims? Hur tar jag mig förbi vakterna i Zelda? Varför förlorar jag alltid mot skorpionbossen i Final Fantasy VII? Spel var mitt allra största intresse, men det var ett intresse som ingen annan verkade förstå. Istället blev jag uppmuntrad till att spela instrument, dansa och rida – vilket också var intressen jag hade, men inget var lika stort eller har stannat like länge som spel.

Hemma hade vi en äggklocka som mina föräldrar ställde vid datorn varje gång jag spelade. När den ringde var jag tvungen att avsluta och göra något annat. Då började jag återigen tänka på vad jag skulle göra nästa gång jag fick spela. När jag tillslut blev gammal nog att vara ensam hemma trädde en ny regel i kraft – jag fick inte spela datorspel när mina föräldrar inte var där. Och jag tror att det är här mitt samvete kring datorspel börjar. Jag bröt nämligen den regeln, gång, på gång, på gång, på gång. Jag spelade varje gång jag var hemma ensam.

Det var inte ens ett intresse. Det var inget man pratade om, det var lite dåligt
Jag har berättat det för mina föräldrar nu och jag själv skrattar nästan åt hur rebellisk jag kände mig varje gång jag slog på datorn. Så varför känner jag nästan samma sak idag varje gång mina föräldrar kommer på mig med att spela datorspel? Förutom att jag spelade när jag inte fick som en annan kriminell, så har jag knappt haft någon vän alls under min uppväxt som också spelat spel. Ingen lyssnade på mig när jag pratade om spel. När jag spelade Pokémon på en Gameboy i skolan fick jag höra att jag var barnslig. Jag kände det som att spel var något man inte hade som intresse. Det var inte ens ett intresse. Det var inget man pratade om, det var lite dåligt.

Därför har jag alltid känt en skuld vissa fredags- och lördagskvällar. Istället för att gå ut med vännerna har jag spelat, och oftast ensam då jag inte kände någon annan som spelade spel. Mina föräldrar oroade sig och oroar sig fortfarande för min vänskapskrets. ”- Ska du inte träffa några vänner i helgen, Emilia?” frågar min mamma då och då. För i hennes ögon har jag nog väldigt lite vänner. Så när jag sitter där vid datorn och kastar eldklot i Saints Row IV när mina föräldrar kliver in i rummet börjar jag direkt komma med ursäkter:

Hon kunde inte träffas.”
”Jag har gjort alla mina läxor.”
”Tidigare idag så läste jag en bok.”

Varför ska jag behöva försvara mitt största intresse? Ett intresse som främjar kunskap på så många olika sätt? Varför ska jag behöva känna en sådan skuld? När jag kommer med mina ursäkter känner jag mig som en drogmissbrukare som försöker dölja hur stort mitt missbruk faktiskt är. Jag spelar mycket och ibland förlorar jag sömn på nätterna på grund av spelandet. Precis som att jag också ibland förlorar sömn på grund av att jag läser en bok, eller börjar blöda i nagelbanden på grund av att jag spelat mycket elgitarr. Inget av detta hindrar mig från att vara en del av samhället. Aldrig har jag misslyckats med något på grund av spel, tvärtom, spel har hjälpt mig. Spel har hjälpt mig bli bättre på engelska, klara av en depression, få vänner, aldrig falla för grupptrycket och bli den person jag är idag.

När hårdrock blivit vardagsmat så måste samhället hitta något nytt och spännande att skylla sina misslyckanden på
Min skuld har även fått gödas med ett annat gödsel. Nämligen samhället. Media framställer spel som något dåligt. För när hårdrock blivit vardagsmat så måste de hitta något nytt och spännande att skylla sina misslyckanden på. Spel passar då perfekt. När tidningarna börjar låta precis som mina föräldrar och när samhället kastar fram en stereotypisk spelare känner jag ännu mer skuld. Jag hade inga vänner som spelade, och det verkade som att jag inte skulle passa in med de som spelade. Spel är också något man skulle och ska skämmas för att ha som intresse. Man kan ju bli våldsam och börja skjuta folk eftersom man har spelat GTA eller Call of Duty. Om någon arbetsgivare frågar vad jag har för intresse är det okej att säga att jag älskar att spela datorspel? Eller tror de då att jag har aggressionsproblem?

Denna otroliga skuld jag känner skulle jag förstå om jag lät spelandet ta över mitt liv. Om jag inte gjorde läxor, jobbade eller aldrig träffade vänner och släkt. Det skulle vara lätt att bli av med den känslan genom att inte spela för mycket. I mitt fall är det inte så enkelt. Skulden är något jag själv skapat genom tolkningar av min omgivning. Mina föräldrar gjorde rätt när jag var liten. Det är viktigt att vara där, speciellt då när spel var nytt för dem och de knappt visste vad GTA var för något, (min pappa trodde det var ett bilspel). Sen spelade även båda mina föräldrar när jag var liten så det var aldrig skuldbelagt. Men när jag bröt mot en regel för att spela mer så kände jag skuld. Skulden ökade sedan genom att inga av mina vänner bekräftade att detta behov av att spela var normalt. Tvärtom, det var onormalt. I alla fall för en tjej. Några killar i klassen spelade sportspel, så det var ju lite av en killgrej.

Det var onormalt. I alla fall för en tjej
Jag vet att jag inte borde känna skuld längre. Idag känner jag massor av unika människor som spelar spel och aldrig har jag bemötts med att spel är dåligt från någon jag respekterar. Till och med en gråhårig journalist höll med mig om att spel borde få större plats i tidningarna. Nämner jag spel så finns det alltid något spel som någon spelar. Det känns som ett universalt intresse. Till och med min mormor spelar datorspel. Även media börjar långsamt förstå spel. SVT har visat E-sport och fler tidningar har börjat recensera spel. Att spela spel är inget att skämmas för eller ha skuld över. Alla spelar spel nu. Det är fantastiskt att kunna dela ett intresse med så många.

Är jag den enda som känner den här skulden? Som lever i mitt förflutna där spel var ett udda intresse? Hur ska jag göra för att bli fri skulden? Eller är en skuld något alla spelfantaster känner? I det stora hela så älskar jag spel. Det är något jag alltid har varit medveten om. Oavsett om jag känner skuld eller får sitta med äggklocka så har mitt intresse aldrig försvunnit. Mitt liv är rikare tack vare spel. Så tack spel. Tack för att du är mitt största intresse och dra åt helvete, skuldkänslan.

Text av Emilia Anell

EmiliaAnell Emilia är en Star Wars nörd och IRL gitarrist. Förutom att spela spel så skriver hon även om spel på Megazine och bloggen Pandaguitar. Vid sidan av spelar hon elgitarr, jobbar som skribent, skriver engelska noveller och drömmer om att bli nästa Darth Sidious. Efter att ha gått en termin journalistik i Skottland är hon nu tillbaka i Sverige för att njuta av det svenska godisutbudet.

Kommentarer

  1. Johan "Ebbe" Andersson skriver:

    Vad ska en säga, välskrivet och intressant. Känner bitvis igen mig i din beskrivning, när jag var liten så sparade vi tid. Jag fick spela 1h om dagen, så jag samlade helt enkelt tid hela veckan genom att inte spela alls för att kunna sitta 5h på lördagen. Detta slutade dock så fort jag blev gammal nog att göra mig besvärlig med argument som att jag minsann gör annat än att spela.

    Gemenskap genom tv-spel är för mig en ganska ny sak, tidigare i livet var även jag ganska ensam men idag så är de flesta nya bekantskaper jag skaffar mig TV-spelsrelaterade.

  2. Mikael skriver:

    Datorspel var ingen populär hobby när jag började (1982), varken hos föräldrar eller klasskompisar. Hade ingen äggklocka, men än dock beting och strikta regler för hur mycket jag fick spela. Flyttade hemifrån när jag var 17 och det var nog först då jag kände mig fri från stigmat. Det är tråkigt när föräldrar reagerar såhär på något som de inte förstår. Är själv pappa nu och är det något min spelaruppväxt lärt mig är det att ta sina barns intressen på allvar.

  3. Lasselelle skriver:

    Träffar rätt mitt i prick. Den stora skillnaden petsonligen är att jag hade en mängd vänner som alla spelade.
    Dock tror jag aldrig jag riktigt kände mig skyldig trots att både TV-spel, och ännu värre, Rollspel kunde ses som fjantigt och barnsligt mm.
    Men nog var det inte det man tog upp och snackade om med folk man inte kände, och nej det lär ju inte nämnas så värst mycket på jobbet heller.

  4. Mattias Wahrolén skriver:

    Du anar inte hur nära den här krönikan träffade mig. Även jag fick växa upp med en viss skuld över mitt intresse. Mina tankar kretsade konstant kring spel och trots att jag är en kille var det ett begränsat utbud av kompisar som också spelade. Så fort någon frågade vad man tyckte om att göra på fritiden fick man skämmas för att man spelade. Pojkar skulle spela fotboll eller springa ute i skogen och skrubba sönder sina knän.

    Lyckligtvis lyckades jag ta mig ur den där urlöjliga tankegången om att man ska skämmas för sitt intresse, men jag är inte säker på om jag hade klarat det om det inte vore för att jag vann en tävling och fick ta del av någon sorts förbryllad stolthet från min mor.

  5. Kim "Kimus" Söderström skriver:

    Jättekul läsning Emilia! Mina föräldrar gömde kablarna till tv-spelet innan de gick till jobbet, men det var bara en tidsfråga innan jag kom var =) Jag blev ruskigt snabb på att stänga ner spel och återlämna kabeln när jag hörde bilen.
    Visst var detta skuldbelagt även för mig.
    Under min skolgång så var det bara två personer som vågade stå för sitt spelintresse och som jag kunde dela det med.
    Deras spelintresse var betydligt mindre än mitt, men jag lyckades göra de speltokiga i perioder (Final Fantasy 6).
    Minns hur jag satt och spelade ett helt sommarlov själv – då vi semestrade på västkusten och jag inte hade några vänner där.
    Tack och lov hade jag en 3,5 år yngre bror att spela med också.
    Jag skolkade på grund av två spel under min skolgång.
    Street Fighter 2 (SNES)…vilka minnen! Det var så bra att det var värt att skolka den fredagen.
    Som 19-åring flyttade jag hemifrån för att studera på Högskola.
    Plötsligt kunde jag spela utan någon annans insyn.
    Secret of Mana, Lufia 1 & 2, Final Fantasy 5 och Chronotrigger.
    När det kommer till misskötsel pga spel i arbetslivet så förlorade jag mitt extrajobb på Burger King.
    Jag satt och spelade mot slutbossen i Suikoden när min chef ringer och tycker jag ska komma in med 20 minuters varsel eller så får jag sparken.
    Jag tycker inte det var helt okej – lika oacceptabelt då som idag.
    En vecka senare jobbar jag för Mc Donalds istället och året därpå stänger Burger King. 😛

    Det blev också en härlig kontrast när jag började jobba i spelbranschen. Plötsligt är jag omgiven av kollegor som älskar spel.
    Visst, majoriteten av männen spelar Fifa, NHL och Battlefield – inget jag spelar frivilligt, men i alla fall. Ingen är perfekt. =)

  6. Sebastian skriver:

    Mycket bra skrivet!
    Jag som är ung idag känner igen mig. Jag skäms inte för att spela och har aldrig haft några regler för speltid osv, det ska hållas på en bra nivå. Alltså har jag aldrig kunnat känna skuld för det, men det andra däremot.

    Att spela spel som ungdom idag antas kanske vara vanligt, men det är faktiskt inte så vanligt. Majoriteten i min skola är sportfånar och det är dem som är dem coola. Att spela spel är inte coolt. Bara genom att skriva det här finns en liten risk att någon kommenterar att jag spelar. Oftast inte positivt men inte överdrivet negativt heller.
    Jag har ofta hört kommentarer som:
    Du spelar ju Nintendo! Fånigt! eller bara GTA är bra!
    Då kan vi dra slutsatsen att många barn och ungdomar spelar, men på “fel” sätt. På åttio och nittio talen spelade barnen Nintendo utan att reflektera över det, men idag är det fånigt. Det är kanske okej att spela, men bara GTA och CoD.

Skriv en kommentar