Vem kan väl glömma den där presskonferensen på E3 då Ubisoft avslutade med att visa upp Watch Dogs? Nästa generations konsoler var alldeles runt hörnet, och detta var spelet som skulle definiera övergången. Med smartphones, hackning och trenchcoats var det sinnebilden av coolhet för internetkidsen i Guy Fawkes-mask. Ubisoft droppade micken och lämnade alla med hakan i golvet.

Tiden gick, och hypen växte sig större. Spelet försenades både en och två gånger, men släpptes till slut i förra veckan. Sedan den där första teasern har Watch Dogs växt till ett stort, själlöst trippel A-monster. Med de skyhöga förväntningarna och en gigantisk budget tvingades Ubisoft skapa ett spel som tilltalar alla, men inte alienerar någon.

Sedan den där första teasern har Watch Dogs växt till ett stort, själlöst trippel A-monster.
Jag vill börja med att säga att Watch Dogs är ett bra spel. Den unika hooken med hackning är faktiskt mer än bara en gimmick, även om den är mycket mer förenklad än vad jag hade hoppats på. Det är oerhört tillfredsställande att se polisbilar i knycklas ihop i slow motion när de kör in i hinder jag skapat med ett enkelt knapptryck. Jag har aldrig varit i Chicago, men staden känns precist återskapad, åtminstone på ytan. Dessutom har man sett till att fylla staden till bredden med saker att göra. Vi snackar alltså ungefär hundratjugo miljarder olika sidouppdrag, sevärdheter och saker att samla. På det stora hela är Watch Dogs en gigantisk sandlåda med kul gameplay och massor att göra.

Det som är dåligt med Watch Dogs går inte att skylla på utvecklarna, utan måste ses som ett problem med spelbranschen i stort. När produktioner blir så stora och kostar så mycket som i det här fallet vågar ingen ta några som helst risker. Spelet måste passa alla, helt enkelt.

Hej, typ alla spelhjältar 200-talet!

Hej, typ alla spelhjältar under 2000-talet!

”Vad händer om någon inte gillar att smyga omkring och vara en svincool vigilantehacker? Bäst att vi slänger in drösvis med vapen och scriptar massor av actionsekvenser.” ”Tänk om folk inte vill vara inkognito och diskret smälta in med befolkningen i Chicago? Bäst att vi ger dem möjligheten att meja ner fotgängare med allsköns fordon. Men tänk på att vi inte har tid eller råd att göra det lika bra som i GTA!” ”Det skulle vara enkelt att göra Aiden till en intressant karaktär. Men för säkerhets skull är det bäst om han är en mörkhårig amerikansk man i 35-årsåldern med Batman-röst, skäggstubb och total avsaknad av själ.”

Lite så tänker jag att samtalen mellan investerare och utgivare kan ha låtit.

Att Watch Dogs passar precis alla märks tydligt i försäljningssiffrorna. Trots att det inte blivit särskilt många fullpottar rent betygsmässigt har det sålts i fyra miljoner exemplar första veckan. Det är tydligen något slags rekord.

Men att Watch Dogs passar precis alla och dess hamster gör det också oerhört ointressant. Det tar inte spelen till några nya höjder. Det sticker inte ut på något sätt. Det ifrågasätter ingenting – åtminstone inte så långt jag har kommit – och kritiserar inte nämnvärt på dagens övervakningssamhälle. Jag hoppas att det ändras längre fram i spelet, men jag vågar inte hoppas på för mycket.

Detta problem är på intet sätt unikt för spelen. Se bara på monsterproduktionerna som är varenda superhjältefilm. Det blir knappast mer slätstruket när allt måste passa alla och inte får förarga någon.

Jag känner ändå ett sug efter att fortsätta spela Watch Dogs. Rent spelmekaniskt är det riktigt kul, och efter alla förseningar är det ruggigt välpolerat. Men intressant, spännande och banbrytande… Det är det verkligen inte.