Gästkrönika

Maskrosbarn

Det är aldrig någon som säger något. Det är svårt att beskriva den känslan, den i luften, men om jag ändå skulle försöka att välja ett ord så skulle det vara att tystnaden känns omslukande. Oavsett om det rör sig om tio, trettio eller flera hundra personer som kommit för att lyssna så är det alltid väldigt tyst direkt efter när jag har börjat prata. Det tar mig sällan mer än en enstaka fras att nå fram till det här tillståndet, till den punkt där det nästan är aldrig någon som vågar bryta tystnaden.

Jag kan börja mitt framförande på litet olika sätt, visst kan jag ta upp också svåra ämnen när jag pratar med barn och ungdomar men där är det lite viktigare att jag går in och pratar om alkohol och droger på ett litet annat sätt. Men när jag föreläser för vuxna…

”Jag var tretton första gången…”

..Börjar jag och det som följer är inte bara en väldigt utförlig beskrivning av den sommar och den dag när jag var på väg hem från skolan och tog ett av mitt livs allvarligaste beslut. Jag säger det på grund av att jag vill att var och en som lyssnar ska ta lärdom om att det här är vad som händer om de väljer att blunda. Om de väljer att inte göra någonting. En varm sommardag. Jag minns den dagen. Hur jag nästintill motvilligt vandrade upp för den långa backen som ledde till sidogatan där vi bodde. Jag har sparat ögonblicket i mitt huvud. Framför allt minns jag hur befriande det kändes att veta att jag inte behövde fortsätta, att det faktiskt fanns ett slut på allt. Det är märkligt hur en sådan känsla kan stanna kvar.

Brave Fencer MusashiEtt av de allra starkaste minnena från den tiden som jag har är när min mamma kom in på mitt rum en eftermiddag. Jag satt och spelade, Brave Fencer Musashi, när hon utan en förvarning och utan ett ord dök ner på sängen bredvid. ”Vad vill du?”, frågade jag. Förmodligen inte så litet irriterat över av att ha blivit störd i spelandet. Det gick inte direkt så bra för mig att navigera över den hala terrängen på banan och eventuella framgångar kändes inte som att de underlättades av att hon prompt skulle titta på.

Jag har alltid haft ett väldigt svårt förhållande till min mamma, också än idag, så ni kan nog tänka er att hur det lät när jag snäste av henne. Men något kändes direkt fel i svaret. Och det är då jag ser det, spåret av blod på mattan, hur detta sedan kommit till uttryck över sängkläderna och så hon. Jag fann överhuvudtaget inga ord. Förmådde inte ens mig själv till att fråga hur hon mådde. Om det gjorde ont. Så ställd blev jag. Så jag tryckte spelet på paus, du vet det där om hjältemodiga samurajer som räddar prinsessor i fantasymiljöer och funderade på vägen till telefonen hur jag skulle beskriva hur benknotor och annat liksom stack ut för operatören så att han på bästa sätt skulle förklara för mig vad jag skulle göra. För jag visste inte. Jag visste verkligen inte. Men jag hinner knappt ur stolen innan mamma skriker åt mig att jag ska fortsätta spela.

”Stäng fan inte av för min skull.”

Jag var i chock och hon berättade för mig vad hon ville att jag skulle göra. Så jag satte mig igen och fortsatte spela med min blödande mamma bredvid mig. Halkar som attan, mer än vad jag brukar, över de hala isdynerna på tv-skärmen. Det är svårt att fokusera. Mamma säger inget, hon gråter inte utan sitter bara där och tittar på medan jag försöker att ta mig vidare. Kanske var det bara någon form av verklighetsflykt som hon behövde. Det är svårt att säga. Men det kändes bra olustigt att sitta där och inte göra någonting. Jag gjorde det hon bad mig om, spelade.

En gemensam nämnare för alla kulturyttringar är att vi har en tendens att forma våra minnen och ögonblick kring dem
Brave Fencer Musashi släpptes aldrig i Europa, och på den tiden för att kunna spela importerat krävdes utstuderade omvägar för att komma åt läckerheterna från andra sidan Atlanten. Här i form av att man satte en liten fjäder på undersidan av locket på maskinen och liksom började hela processen med att först sätta i ett annat spel. Efter att skivläsaren börjat läsa av den första skivan bytte man helt enkelt till det spel som man egentligen ville spela. Men utan att stänga av innan, givetvis. Så man lurade i princip maskinen att det var ett annat spel man spelade. Jag antar att en gemensam nämnare för alla kulturyttringar, oavsett om det rör sig om film, litteratur, musik etc. är att vi har en tendens att forma våra minnen och ögonblick kring dem. De blir liksom en del av dem liv vi lever. Förknippas med de stunder som vi har valt att förvalta. Vårda. Jag minns vilken låt som spelades när jag fick min första kyss, till exempel. Theme of Laura, Silent Hill 2. Och jag minns min mammas sjukdom varje gång jag tänker tillbaka på Brave Fencer Musashi. Eller min pappas, om vi ska vara ärliga. Om han aldrig hade fallit offer för sin hade han aldrig drivit mamma till hennes. Och om min farfar hade valt livet, hade min pappa aldrig blivit så nedstämd av sorg. Det går i cirklar. Om ingen bryter dem leder det till att den ena katastrofala handlingen begås efter den andra. Särskilt när alkohol är inblandat.

Det är på något sätt talande att det jag spelar handlar om en samuraj som ägnat merparten av berättelsen i spelet åt att ränna runt och försöka rädda prinsessor. Om det är någonting som jag har velat under nästan hela min barndom har det varit att bli räddad. Mina dagdrömmar spenderades åt de mest fantastiska scenarios där jag blev just det, räddad. Slapp ifrån min vardag. Men det var inte alltid dåligt. En killkompis i klassen renoverade om i källaren så att jag alltid hade någonstans att sova om jag behövde det. En lärare i skolan upptäckte att jag inte alls var så himla svagbegåvad kunskapsmässigt som alla lärare någonsin hade påstått. Du förstår, jag kunde skriva redan då. Det var bara det att jag aldrig hade visat det i skolan, det hade mest varit hemma som jag fyllt mina skrivböcker med historier. Verklighetsflykter av en helt annan sort.

Efter ett tag kom pappa hem och de åkte tillsammans in till närakuten med någon uppdiktad solskenshistoria om hur hon irrat sig upp på taket och ramlat ner. Kanske var det så, att hon hade trillat. Min pappa föreslog att vi aldrig skulle prata om det mer och det var det heller aldrig någon som gjorde. Mamma blev sjukskriven. Jag minns faktiskt inte exakt hur länge hon gick hemma, men det var bra många månader i alla fall. Jag minns att det tärde på oss.

Sorg, ilska och alkohol i kombination gör hemska saker mot människor
Det har aldrig funnits någon ondska hemma hos mig. Det har aldrig varit vad det här har handlat om. Inte egentligen. Sorg, ilska och alkohol i kombination gör hemska saker mot människor, får folk att till att göra de absolut vidrigaste handlingarna mot de människor som de egentligen har åtagit sig att ta hand om. Värna om. Och skydda. Jag tänker tillbaka på det här ibland. På mamma, på blodspåret hon hade lämnat efter sig och på reaktionen när jag hade pausat spelet för att hjälpa henne. Sådana här saker var min vardag en gång i tiden och var vad en väldigt stor del vad min uppväxt handlade om. Ovanstående minne hör inte ens till en av de allra grövsta eller till någon av de saker som gjordes mot mig direkt. Men det har stannat kvar. Vi väljer själva oftast inte vilka som gör det. För att överleva, orka med allt helt enkelt, tvingades jag hitta strategier för att stänga av. Försvinna bort. Slippa vara rädd. För det var vad jag kände för att gå hem ibland. Rädsla. En ständig knut i magen att någonting skulle hända.

Malena Ivarsson

Malena Ivarsson

Visst har det funnits änglar längs mina livsval, sådana som fått mig nyfiken på vad livet har att erbjuda, men de har liksom inte funnits till hands hemma. Inte under de gånger när jag själv stått i duschen och betraktat hur mitt eget blod runnit ner i avloppet. Spel har dock alltid funnits där på något sätt. Och det är väl det som gör mig något fundersam till mods när det skrivs om spel i media. När det skrivs om spel är det oftast i anknytning till spelvåld, till skolskjutningar och undersökningar som visar att barn som spelar våldsamma dataspel blir avtrubbade. Malena Ivarsson är till exempel en av dem som har undersökt tonårskillars stressnivåer när de spelar våldsamma spel och då konstaterat att deras kroppars stressystem inte aktiverats under spelandet. Som påtalar att det visst har en inverkan. Jag är skriver inte det här för att komma med någon egen vetenskaplig analys, eller ens för att komma med ett motargument i debatten. Det enda jag vill fråga är ”vi då?”. Det skrivs väldigt ofta om att spel dödar, men sällan om de gånger om när spel räddar. Om de gånger när de erbjuder tröst. Om de gånger när de fungerar som precis alla andra kulturformer gör när vi själva väljer att göra de till del av våra minnen och livserfarenheter. Hellre läggs det ner tid i tidningar åt att påpeka att den och den mördaren suttit framför det och det spelet innan han gått ut i samhället för att ha ihjäl andra människor.

Några kommer fram för att krama mig när jag har pratat klart, efter att applåderna har tystnat. Jag kan se att en och annan har gråtit. Jag har det sättet, tror jag. Det är ingen som förväntar sig att något sådant här ska komma ifrån mig samtidigt som jag har förmågan att prata om sådana här saker på ett ganska rättframt sätt. En ganska skarp kontrast. Det folk ser när de bedömer mig vid en första anblick är inte vad de får när jag har börjat prata. Då är det aldrig någon som säger något.

Men det som de blir berörda av är inte de våldshandlingar som har begåtts mot mig, det är när jag börjar prata om de finare delarna av mitt liv som personer i publiken inte kan hålla sig. Jag berättar att jag är lyckligt gift, att vi planerar att bilda den familj som jag alltid har drömt om. Jag har fått väldigt många av mina texter publicerade; på Svampriket, på Loading och under ett helt år fick jag till och med krönikor publicerade i Level. Jag redogör helt enkelt för de framgångar jag har haft, både vad gäller personliga, mitt skrivande och mina akademiska prestationer så att var och en som lämnar det där rummet kan göra det med vetskapen om att det blev ett lyckligt slut på berättelsen. Jag antar, i slutändan, att det är vad man skulle kunna säga att mitt beslut ledde till den där sommardagen.

Hopp. Både för mig och för andra människor.

Text av Elin Ekberg

Elin Ekberg Elin Ekberg är bloggare tillika recensent för spelportalen Loading.se som i dagsläget ägnar merparten av hennes tid åt att plugga till lärare samt att undervisa högstadieungdomar. Gillar kaffe, trocadero och som en kvinna av dagens moderna samhälle påstår hon sig gärna ha ett ganska okomplicerat förhållande till glass.

Kommentarer

  1. JohnFooo skriver:

    Vet inte hur man ska kommentera den här egentligen. Vill säga att jag kan relatera och förstå osv, men helt ärligt kan jag inte det.

    Alltid gillat dina blogginlägg och dylikt. Det här är inget undantag. Få, om någon, har din språkbegåvning.

    Klass!

  2. Elin Ekberg skriver:

    Tack! Det betyder mycket att du säger det. Nej, jag vet att mina texter kan vara svåra att kommentera ibland och där tycker jag heller inte att folk ska känna att de måste. Om de når fram till någon, någon som känner att det betyder något, då har de ett värde i sig själv och det är absolut värt att skriva dem.

    Samt att det fortfarande rör sig om en viss form av terapi.

    Tack för att du skrev!

Skriv en kommentar