Vi människor gillar att sortera upp saker. I kategorier, fack. För att få ordning på dem. Växter, djur, stenar, musik, kaffesorter, möbler. Allt ska sorteras. Och eftersom världen sällan kommer med färdiga, klart definierade kategorier, så är det upp till oss att sätta upp ramarna. Vilket vi gör med blandat resultat.
Spel är så klart inte exkluderat, utan sorteras hej vilt. Det finns genres och subgenres i absurdum, precis som i det mesta annat. Och vissa av dem är lätta att tolka. Förstapersons- vs tredjepersonsskjutare är inte så svårt att avgöra. Realtidsstrategi, turordningsbaserat, arkadracing eller simulator. Men sen finns det de där kategorierna som ingen riktigt tycks veta vad exakt de är, men som alla ändå använder.
En definition jag av uppenbara skäl måste ta ställning till med jämna mellanrum är “indie”.
Indie, fast inte på riktigt
Där musiken ändå lyckats relativt väl med att omdefiniera sin indie-gren från att handla om ekonomiska förhållande till en genre definierad efter musikaliska kriterier, har film och spel lyckats desto sämre. Film är kanske allra sämst i den här kategorin och går fortfarande runt och bankar huvudet i väggen och försöker lista ut vad fan 500 Days of Summer egentligen var, men spelen är nästan lika förvirrade. Mer och mer går vi visserligen mot att bedöma om ett spel är indie eller inte baserat på hur spelet ser ut, låter, spelas och känns. Men det finns ändå en stark ovilja att frångå definitionen baserad på produktionssätt.
Men även den definitionen är luddig. Visst, klassiskt brukar man prata om att det är förekomsten av en stor utgivare som diskvalificerar ett spel från att vara indie, men när i processen måste utgivaren ha hoppat in för att krossa indie-stämpeln? Det är ju liksom inte ovanligt idag att utgivare knyter indiestudios till sig till höger och vänster.
Super Meat Boy står i mångt och mycket för urtypen av vad ett indiespel är, men även utvecklarna bakom det hade ju någon form av deal med Microsoft.
Sen finns det ju företagen som är independent helt enkelt för att de är så jävla stora att de inte behöver någon separat utgivare. Hur stort kan ett företag vara och fortfarande vara indie? Är Valve en indiestudio? Tveksamt va?
Jag vet inte vilket som är rätt. Ska indie fortsätta handla om hur spelet producerats så behöver vi i så fall en klar definition av vad en idiestudio och en indieproduktion är. Ska indie istället handla om kvaliteter i själva spelen så måste de i så fall appliceras likadant, oavsett vem som skapat spelen. Och då möts vi av ett annat problem: hur fan skriver man en definition som täcker in både Super Meat Boy, To The Moon och Superhot?
En annan genre vars definition är lika förvirrad som den är välanvänd är “casual”. Sedan Nintendo släppte sin Wii har Casual varit ett buzz-word bland branchfolk, och i det närmsta en svordom bland inbitna spelare.
Casualspelare är riktiga spelare. Japp.
Och det råder väl inte någon tvekan om att Nintendo Wii var en konsol som i mångt och mycket levde på sin casual-appeal. Men därefter blir det svårare. Är Wii U casual eller hardcore? Visst, många av konsolens toppspel är spel som är lätta att definiera som casual, men samtidigt känns det som att det är en konsol som till stor del ägs av quote unquote riktiga Nintendofans. De som hängt med. De som spelade spel innan dagens osnutna Xbox-brats ens visste vad det innebar att pwna en n00b.
Hade Pac-Man släppts idag hade det släppts på App Store för sju kronor. Hade Candy Crush släppts 1980 hade det släppts i arkadhallar och dagens retropilska nördar hade tänkt tillbaka på spelet med glansiga ögon och rosaskimmrande nostalgibrillor.
Är Rock Band casual eller hardcore? Visst kan vem som helst plocka upp en plastgitarr och lira lite på förfesten, men att äga hela jävla instrumentuppsättningen och med jämna mellanrum dra ihop ett gäng för att gå på de svåraste låtarna på expert, det är ganska hardcore.
Casual?
Handlar casual om hur många som spelar? Är Modern Warfare och League of Legends i själva verket helt sjukt casual? Eller handlar det om vem som spelar? Eller snarare, vilka som kan spela. Vilken förkunskap som krävs av spelaren. Ju lättare ett spel är att bara plocka upp, desto mer casual?
I så fall skulle till exempel Towerfall: Ascension hamna i den kategorin. Men det är sällan det räknas dit. Kanske för att det krävs en ganska dyr konsol, som huvudsakligen riktas mot personer med ett större spelintresse, för att kunna spela det? Kanske för att det inte nått tillräckligt många människor? Kanske för att det är nyretro och indie, två genres som huvudsakligen brukar förknippas med “hardcore”-spelare?
Fler frågetecken än utropstecken i den här texten. Jag vet helt enkelt inte. Så fort jag börjar granska det närmare blir jag förvirrad. Det är lite som en tavla av Monet. Om jag står en bit bort kisar ser jag direkt att det är ett indiespel, eller ett casualspel, men när jag tittar närmare är det bara stora färgfläckar. Det borde kanske få mig att undvika termerna.
Men det kommer jag ju så klart inte att göra.
En bra diskussion som jag tycker jag upplever i det mesta. När det just handlar om spel skulle jag säga att jag personligen definerar indie efter några olika kriterier: Nyskapande,nytänkande, experiementerande(dessa tre går väldigt mycket in i varandra) men även att det ska vara gjort av en mindre studio/mindre del av en studio.
Men det är svårt som sagt…jag tänker ju tex på child of light som ett indie spel…
Intressanta och svårbesvarade frågor det här, man får helt enkelt försöka skala av så mycket som möjligt och koka ner det till essensen för att få definitioner som är tillräckligt specifika men ändå tillräckligt vida för att vara användbara. Om ”indie” ska inkludera produktionssätt så behöver man definiera hur stor studio/hur stor budget/hur lite påverkan från eventuell utgivare eller utgivningsplattform, annars får man definiera vilka artistiska, kreativa och mekaniska kriterier man ska förhålla sig till.
”Casual” tror jag bottnar i vilken plattform och primär målgrupp spelet riktar sig mot, och oftast är det mobila plattformar och en kvinnlig målgrupp som åsyftas. Dock är jag inte insatt i diskussionen så jag vet inte om detta håller på att luckras upp men det vore trevligt med en definition som är mer neutral.
Att definiera indie är en relativt omöjlig uppgift, trust me.
Den enda begripliga tolkningen av ”casual” är väl att det finns en stor konsumentgrupp som konsumerar spel på ett visst sätt? Jag tänker mig att den gruppen ser spel som ett underhållande tidsfördriv men inte som ett prioriterat intresse. T.ex. spelar man när man väntar på bussen, väntar på TV-reklam, kanske som en grej att göra med polarna en kväll. Man betraktar det inte som en hobby eller något som går före andra intressen. Man spelar alltså på ett sätt som är ”casual”.
Det betyder att det inte finns spel som är ”casual”.
Däremot finns det spel som tilltalar ”casual”-konsumentgruppen mer än andra spel. Riktmärken tycks vara saker som att spelet ska vara intuitivt, snabbt att komma in i, högt replay value, inte kräver för mycket förkunskaper i lore, osv.
Indie är för mig definitivt en fråga om ekonomiska förhållanden. Och när indie blir genre, indiepop, indierock, indiewhatever, som kan definieras av sitt musikaliska innehåll är det för mig inte nödvändigtvis indie. Det blir ett sätt att försöka sätta värde och kapitalisera på det som uppstod ur ett motstånd till just den idén, den processen.
Det faktum att man ofta kunnat definiera indiemusiken rent musikaliskt är inget fel i sig. Anledningen till att indie är spännande är förhoppningen att det ska uppstå något nyskapande och experimentellt men det är i mina ögon inget krav.
Dessutom skulle det vara absurt av försöka definiera en statisk indiegenre inom såväl musik och film som spel. För om alternativet till tillkomsten (d.v.s. oberoende av en storstudio) är innehållet borde kriterierna beröra nyskapande, en oberoende inställning till rådande normer angående spelskapande. Och med sådana kriterier kan ett spel bara vara indie så länge andra inte anammar samma idé, vilket gör definitionen meningslös.