Det var egentligen den här hösten.. rättare sagt under det här året som vi skulle få ta del av Keji Inafunes nya skapelse. En man som  må ha andra bedrifter under sitt bälte, men ingen kommer ens i närheten av den blå bombaren.

Men eftersom Keji envisas med att ha 200 projekt igång samtidigt – samtliga Kickstartade – så får vi snällt vänta till nästa år innan vi får se vad Mega Man-pappan har kokat ihop till denna tidsålder.

Men ersättaren denna höst går inte av för hackor. För mig är kärleken till Mega Man-serien i mångt och mycket en efterkonstruktion eftersom spelen var för svåra för mig när jag växte upp. Men när Mega Man 9 landade och påminde oss om 8-bitarsgenerationens glansdagar väcktes min aptit igen. Där och då fick jag förlita mig på emulatorer och portningar för att kunna spela den klassiska NES-serien. Idag är det mycket enklare.

I veckans Fredagslista tänkte jag lista de tre faktorer som gör att Mega Man Legacy Collection är den hittills bästa samlingen i år.

En gammal hjälte i ny skrud

Det är egentligen konstigt hur mycket vi gnäller på återutgivningar och samlingar av spel. I grund och botten gör de spelen mer tillgängliga. Ju fler plattformar, desto mindre krångel (oftast). Jag kan förstå att någon kan se kritiskt på om det är det enda som släpps under en längre period är gamla spel, men det är knappast det gamla spelets fel. Och i fallet med Mega Mans NES-serie så brukade det vara ett stort arbete innan du kan spela alla spelen i originalutförande. Inte längre. I paketet ryms alla sex NES-spel, utan hassel och med fin upplösning som rimmar väl med moderna tv-apparater, med lite filter och inställningsmöjligheter för de riktiga finsmakarna.

Och där har vi en av de absolut främsta behållningarna med Legacy Collection. Spelen ser fantastiskt bra ut, jämförbart med hur de skulle se ut uppskalade med hjälp av en Framemeister. Kanske till och med bättre. Jag har märkt att olika tv-apparater mer, mindre eller ingen delay alls, och i spel av denna sort är det verkligen av vikt. Vissa hävdar att det mest är en vanesak, men om du är kräsen bör du kolla upp 

Utmaningar, highscore-listor och museum

Om inte Mega Man-spelen var utmanande nog så finns det nu massvis med extra utmaningar i Legacy Collection. Utmaningar i stil med klassiska Boss-rusher, Wily-Machines eller gott och blandat från de olika spelen. Dessa är sammansatta väl och även om du tycker dig ha bemästrat spelen i fråga kommer utmaningen finnas där i allra högsta grad. Allt går på tid, och även en tillbakalutad spelare som jag har känt suget av att slipa tiden på en utmaning till highscore-nivåer. Jag har inte lyckats än, dock.

Med i paketet finns också väldigt mycket fanservice i form av gallerier och konceptskisser från de olika spelen. Alla musikspår ryms i en liten fin musikspelare och allt tillsammans känns hela paketet som en stor hyllning till seriens glansdagar, samt ett stort tack till seriens fans.

Sex fantastiska spel

I slutändan är det dock spelens kvalité som väger tyngst. De första tre i serien har hyllats sönder och samman, och det finns såklart en anledning till det. Del 4-6 å andra sidan beskylls väldigt ofta för att trampa vatten och ha slut på idéer. Men de är knappast dåliga spel. Faktum är att det mesta inom plattformsgenren från den här eran bleknar bredvid något av dessa spel.

Det är en av de saker jag tror på allra hårdast. Ett bra spel kommer alltid vara ett bra spel. Men olikt vackra tavlor eller odödliga pop-låtar så är tv-spelen än så länge bundna vid tekniken. Och utvecklingen går lite för fort för att alla ska hinna med. Därför är samlingar som denna inte bara bra utan också viktiga. Åtminstone för en nostalgiker som mig.

Jag ber om ursäkt om hela min text låtit som ett enda reklamblad för Mega Man och denna samling. Jag skyller på min vilkorslösa kärlek till Mega Man och retrospel. Men det är klart – gillar du inte Mega Man är Legacy Collection med allra största säkerhet inte för dig.

Din stackare.