Jag brukade tycka att det var på riktigt jobbigt. Det gjorde det ibland svårt att spela spel jag verkligen ville spela, för att det fanns spel jag verkligen borde spela. Det är vansinne, när man tänker på det. Ändå hänger delar av det kvar fortfarande idag.

Arkham Origins

Nädu Batman, dig skiter jag i

Jag tror Batman: Arkham Origins var det första spelet. Det första spelet som jag kände att jag borde spela men som jag bara en dag accepterade att jag nog aldrig kommer att plocka upp. Det var skönt. Jag bestämde officiellt för mig själv att bara skita i det. Och det var så satans befriande.

Sedan dess har jag skitit i spel till höger och vänster (hehe). Jag skiter i Mass Effect, hela jävla serien. Jag skiter i The Last of Us och jag skiter i Metal Gear Solid. Inte för att jag inte skulle uppskatta dem utan just för att det antagligen inte kommer att komma för mig. Och jag vill inte gå runt och må dåligt över det.

Innan folk börjar reflexivt skrika om att jag visst borde spela de spelen, låt bli. För ju mer jag känner att jag borde spela ett spel, desto mindre vill jag göra det. Och det ironiska i det hela är att chansen att jag faktiskt spelar något av de här spelen ökar när jag bestämmer mig för att det är okej ifall jag inte gör det.

Kanske är det därför jag nu på riktigt är lite sugen på att skjuta upp alla nya spel och istället sätta mig ner med Arkham Origins.