I förrgår var det tjugondag knut och då sparkas ju som bekant julen ut. Men jag är inte den som hänger läpp över att mörkmysiga dagar med instagramvänliga bilder på pulkaåkande barn snart är över. Att julen sparkas ut, det innebär ju att jag nu äntligen kan börja skriva för Svampriket. Hurra!

I och med att jag ska börja skriva här har jag därmed rannsakat min egen spelkonsumtion den senaste tiden och insett detta: jag har inte spelat ett endaste digitalt spel sedan den 20:e december (okej, något mobilspel á la CandyCrush har det kanske blivit). Det känns lite fånigt kanske, att starta min tid på Svampriket med ett sådant erkännande. Men det innebär ju inte att min jul har varit spelfri, tvärtom! Men istället för att få kramp i den vanliga speltummen, har jag istället frossat ner mig i spelvärldens lite undangömda syskon: brädspel.

En falsk nostalgi sköljer över mig, ihop med en vördnad över att ”det var så här allt började”
För förra året hände det något med min egen relation till brädspel. Jag har alltid levt i villfarelsen att många brädspel är tråkiga, bökiga och framför allt svåra. Men av någon anledning satt jag där helt plötsligt och samlade på små rymdskepp (som jag därefter har målat! Hur roligt är inte det?) och det var som att jag hade fått nyckeln till en för mig tidigare outforskad värld. En väldigt vacker sådan ska tilläggas. Det finns något väldigt fint och nästan hantverksmässigt att låta pjäserna föras över spelplanen. En falsk nostalgi sköljer över mig, ihop med en vördnad över att ”det var så här allt började”. De känslorna är säkerligen sammankopplade med vår samtids längtan efter det förgångna och att då var allt lite mer genuint och genomtänkt. Det finns säkerligen väldigt lite sanning i den känslan, då vi idag har ett aldrig tidigare skådat utbud av just brädspel på marknaden, men det är en känsla som infinner sig likväl. Det kan säkerligen vara så att brädspelsbranschen kan rida på hipstervågen med hembakat bröd, virkade halsdukar och en lagom naturlig skäggväxt.

Och ja, julen är ju sannerligen de analoga spelens tid, men kanske är bilden av vilka spel man ”ska” spela på väg att förändras? Den stereotypa bilden av denna högtid är att man samlas i diverse familjekonstellationer och bråkar över något avdammat Alga-spel från förra århundrandet. Gärna samma spel varje år, för traditionens skull. Säkerligen kan åtminstone någon känna igen sig i detta och det kan ju vara en väldigt mysig anledning att samlas. Men samtidigt är det ju inte alls att det måste vara på det viset. Den här julen, till exempel, var för mig sannerligen förändringarnas jul. Ihop med familj och vänner började vi i gemensam trupp engagera oss för brädspel som än kanske inte fullt ut fått det erkännande hos den breda allmänheten som de förtjänar. Istället för Monopol, ser jag gärna en ny tradition kommande jular fyllda med glögg, pepparkakor och Eclipse: New Dawn for the Galaxy.

Vilket brädspel skulle du vilja införa som en framtida jultradition? Eller har du kanske redan ett?