Det borde vara enkelt att göra ett bra Turtles-spel, eller hur? Med tanke på hur urbota dumt konceptet bakom “Teenage Mutant Ninja Turtles” (läs namnet ett par gånger) är så borde det vara enkelt att utveckla ett spel som lägger vikterna på spelmekanik och kooperativt spelande. Eller hur? Konami lyckades ju under 16-bitars eran, men sedan dess har i stort sett allt varit dåligt eller uselt. Men egentligen, hur svårt kan det vara?

Två riktigt bra exempel på bra, enkla spel.

För några veckor sedan utannonserade Platinum Games att de är nästa studio att försöka. Min ena hjärnhalva börjar brinna av förväntningar medan den andra försöker balansera upp det med att vara sådär jobbigt pessimistisk. Och när jag nu sitter och skriver denna text vet jag inte riktigt vad jag ska hoppas på.

Först och främst. Jag hade hellre sett Rocksteady vid rodret, i linje med det envisa rykte som nu följt oss sedan 2009. Men Platinum Games är en väldigt kompetent spelutvecklare. Genom åren har deras spel nästan alltid förtjänat minst ett utropstecken och de har verkligen känts som en utvecklare som fokuserar på de små men ack så viktiga detaljerna. Men på senare tid har studion spottat ur sig titlar till både höger och vänster där mottagandet inte varit lika varmt. Axelryckningarna till trots så är Platinum Games enligt mig fortfarande en av de hetaste utvecklarna på kartan just nu och ekvationen är egentligen inte svårare än att samma utvecklarhus har flera team som jobbar simultant med olika projekt. Och där det ena spelet får utvecklarens fulla fokus är det inte så svårt att anta att andra projekt får spela andra fiol. Om Turtles-spelet hamnar högt upp i prioriteringslistan kan bara framtiden utvisa, men självklart hoppas jag på det.

Vad hände? Var inte Transformers: Devastation precis det vi frågade efter?
Jag har inte mer än testat Transformers: Devastation. Men jag minns hur jag och många andra reagerade när utannonseringen nådde oss. Efter ha fått det förklarat för oss att studion skulle frångå Michael Bay-estetiken till förmån för 80-talsserien stämde vi alla upp i kör av kollektiv extas. Nu i efterhand verkar de flesta minnas spelet som en axelryckning. Så vad gick fel? Vad hände? Var inte Transformers: Devastation precis det vi frågade efter?

Jag tror inte att den stora åsiktsfabriken Internet  är en särskilt bra spelutvecklare. Att vi som tycker till om spel, oavsett om vi skriver för en publikation, tweetar utvecklaren eller kommenterar på senaste trailern tillhör vi samma grupp ur utvecklarens synsätt: vi är konsumenter. Vi är de som kommer köpa spelet (eller uppmana folk att göra det) och därmed föra pengar till deras fickor och mat till deras bord. Och om vi vid upprepade tillfällen skriker ut vad det är vi vill ha så kommer en utvecklare förr eller senare att lyssna.

Våra egentliga krav är större och det är hög tid att vi börjar erkänna det
Och jag tror att vi ofta lurar oss själva. Vi lurar oss själva att tro att vi inte begär så mycket, när vi i själva verket förväntar oss mer än en axelryckning – med all rätt. Det har blivit en vedertagen jargong att det endast är ett fåtal komponenter vi behöver för att vara nöjda konsumenter och i förlängningen tycker vi om att diskutera och ge sken av att spelutvecklare inte förstår oss och vad vi faktiskt vill ha. Men när vi nu fick Transformers – precis så som vi har bett om – så var inte det bra nog. För våra egentliga krav är större än så och det är hög tid att vi börjar erkänna det. Och i samma andetag kanske vi också borde inse att skapandet av ett spel är en betydligt mer komplex uppgift än att bocka av några måsten för att göra de skrikande fansen nöjda.

Så för att föregå med gott exempel: Jag förväntar mig ert största fokus när ni nu ska tackla mina främsta barndomshjältar, Platinum Games! Jag kommer inte nöja mig med ett dussinspel när det kommer till “mina” ninjasköldpaddor – jag vill ha nytänk i konceptet och en inom världen trovärdig handling. Jag vill ha snortajt spelmekanik, fokus på kooperativt spelande, svingrym musik (i klass med Turtles in Time), en grafiskt intressant stil, vettiga röstskådespelare och flera karaktärer från tv-serien och serietidningen som bossar och fiender. Framförallt så vill jag att det ska vara kul, banbrytande och variationsrikt. Det är väl inte för mycket begärt?