För några veckor sedan bestämde vi efter långa förhandlingar att The Witcher 3 skulle vinna årets Game Of The Year på Svampriket. För min egen del föll rösten på det eftersom andra titlar var heta potatisar. Det verkade som att det inte fanns så mycket att klaga på i The Witcher 3, varken från de på Svampriket som spelade eller recensenter från andra sidor. Det fanns inget polariserande med det. Så när de andra titlarna i topp 5 klämdes och trängdes liksom landade The Witcher 3 på toppen, och det kändes ok för min del.

Lustigt nog valde Sony att sänka priset med hälften till sin januarirea på PSN, vilket kom som ett brev på posten en fattig månad som denna. Inte bara för att jag själv vill känna på årets spel utan för att jag vill göra en utvärdering av oss själva. Gjorde vi rätt val här eller var Glenn, Anders och Niklas precis som massor av andra ute och cyklade när de hyllade spelet till skyarna?

I skrivande stund är jag en liten bit in i Bloody Baron men har som vanligt svårt att slita mig från distraktioner i form av random sidoquests och botaniska exkursioner. Det är alltså fortfarande svårt att ge huvudstoryn något slags betyg ännu, men världen i sig kan jag redan fastställa som något jag verkligen, verkligen gillar.

Om sanningen ska fram har jag dock svårt för så kallad ”high fantasy” och föredrar den mer suggestiva subgenren ”sword and sorcery” som gjorde Conan berömd. Om det finns magiska portaler, alver, drakar och så vidare så måste det vara välskrivet  och internt logiskt för att jag ska orka med det. Författaren Steven Erikson har i sin serie ”Malazan – Book of the Fallen” en förmåga att göra även de mest utflippade och magiska sakerna verka logiska. Trollkarlar känns i ärlighetens namn mer som vetenskapsmän i hans värld istället för Elminster-karaktärer som skickar eldbollar ur skägget.

Det magiska känns för… magiskt

Jag tror att jag fortfarande stör mig på detta i The Witcher ibland, att det magiska känns för… magiskt. Jag skulle vilja veta var kraften i Witcher-signs kommer ifrån, och exakt hur, var och varför en magisk portal fungerar. Finns det dimensioner som i Malazan där trollkarlar tar sin kraft ifrån genom att göra väggarna mellan dessa tunnare, eller finns det någon slags verklighetsböjande fysikmall författaren lutar sig på? Här skiljer sig The Witcher och Malazan-serien åt för mig, men det lär bero på att jag inte spelat spelen eller läst böckerna tillräckligt ännu. Jag hoppas att det kommer att ändra på sig.

Däremot ligger Eriksons fokus precis som The Witchers väldigt ofta på det vanliga, alldagliga bös som en bysmed, soldat eller en tiggare måste hantera och jag tror det är i den kontrasten som riktigt bra high fantasy utspelas. Inspirationen från den europeiska medeltiden, krigets helvete och den vanliga människans lidande ger i The Witcher 3 en välgrundad känsla till allt som säger att världen har sin gång även utanför det magiska. Spelet säger att det är det som egentligen spelar roll, att kunna hitta det allmänmänskliga även i de mest galna situationer. Det är väl där riktigt bra high fantasy skiner eftersom det utflippade lyfter fram det mundana. Inte många lyckas, men när det händer så är det så enastående att en storknar.

Och där kanske vi hittar en av de största anledningarna till att rätt spel vann. För det prosaiska i kontroll och grafik är ju fint i sig att titta på, men det säger inget slutgiltigt om varför jag spelar. För mig räcker tiden jag lagt för att vidimera att mina kollegor hade rätt, men jag är långt ifrån klar spelet.