Jag har varit ganska frånvarande från mitt spelintresse på sistone. Dels är det på grund av att många stora saker i mitt liv har kommit i vägen, men det beror även på att intresset helt enkelt inte funnits där.

År 2013 var enligt mig världens bästa spelår någonsin. Jag kanske aldrig kommer älska så många spel under ett och samma år igen. Det var helt fantastiskt, samtidigt som det känns som att det året förstörde spel för mig. Som om ingenting kan leva upp till det, som om ingenting kan göra mig uppspelt och känna den där förundran längre. Det senaste spelet som jag verkligen kopplade med på ett känslomässigt plan var 2014 års Child of Light, som aldrig hade en chans att upprätthålla mitt spelintresse helt på egen hand. Jag var vilse. Jag hade lämnat mitt hem och kunde inte hitta tillbaka.

Jag var vilse. Jag hade lämnat mitt hem och kunde inte hitta tillbaka
Så kommer ett svenskt litet spel om en röd garnvarelse i skogen, och lyckas få mig att rikta blicken mot E3. Jag hade hoppats på spel förut, och blivit bränd. Inget hade återupplivat min spellust. Så när jag väl började spela det enda jag minns från E3, var det med låga förväntningar som jag nästan fick tvinga mig till det. Och bara några minuter in kände jag något jag inte känt på länge – att vilja slappna av, och fortsätta spela. Unravel kan på ett enkelt sätt beskrivas som Brothers möter Pikmin 3 möter Limbo. Men det är mer än så.

Jag är född och uppvuxen i Norrland, och Unravel talar till delar av mig som inget spel berört förut. Det är ett spelbart barndomsminne bland blåbärsris, renlav, ryggsäckar, granris, myrmarker, och horisonter av blådisiga berg. Unravel tar mig tillbaka till Norrland, och det tar mig tillbaka till mitt spelintresse efter en lång frånvaro.

Man kan säga att Unravel är ett ”välkommen hem” för mig. Att jag följer den röda tråden tillbaka.