“Nu är spel fan fotorealistiska!”

Minns ni när folk brukade säga det? Jag tror att det verkligen tog fart någon gång runt PS1-eran och peakade typ en generation senare. Under några år var varje nytt Gran Turismo som kom var helt orimligt realistiskt. Det är ju precis så där riktiga bilar ser ut! KOLLA PÅ REALISMEN!

53052-Gran_Turismo_(J)-1 Idag är det lätt att skratta lite åt det där. Nej, Gran Turismo var inte direkt fotorealistiskt. Inte ens de senare spelen i serien. Och ju mer tekniken har utvecklats och börjat röra sig närmare vad som faktiskt kan kallas fotorealism, desto mindre har uttrycket kastats runt. Kanske är det för att ju närmare vi kommer realismen, desto mer inser vi hur långt det är kvar. Varje steg framåt är mindre än det förra och det faktiska målet känns knappt närmare nu än vad det var för tio år sedan.

Men skit i fotorealism. Den här krönikan ska inte handla om fotorealism. Den handlar om spelen som faktiskt, på riktigt, börjar nå fram till det grafiska “målet”. Punkten när de inte kan bli snyggare. När de inte längre känns som representationer för något, utan faktiskt ser ut precis som vad de ska se ut som.

south_park_ss3_full_162940Det kanske låter märkligt med tanke på vad jag tidigare skrivit. Det låter i mångas öron säkert naivt, och jag riskerar absolut att låta som de där människorna som skrek fotorealism om första Gran Turismo. Men det blir annorlunda när man slutar prata om realism och istället pratar om en grafisk stil.

South Park: The Stick of Truth var och är inte jättesnyggt, egentligen. Det är inte grafisk imponerande någonstans. Men. Det är inte serien South Park heller. Det har en simpel, men tydlig och ikonisk grafisk stil. Spelet ser precis ut som serien och att göra grafiken flådigare skulle på intet sätt förbättra spelets utseende.

cuphead-flower1Ett annat exempelt som fått betydligt mer uppmärksamhet för sitt utseende, men som drar nytta av samma fenomen, är Cuphead. Cuphead ser exakt ut som vad det vill se ut som: gammal tecknad film. Att hotta upp grafiken ytterligare skulle som mest resultera i att det såg ut som en något modernare tecknad film, och då skulle ju hela poängen gå förlorad.

Mitt sista exempel är inte riktigt lika tydligt, och ju mer jag spelat det desto mer har jag insett att det absolut hade kunnat slipas mer. Men det finns delar av The Witness som är grafisk jävla perfektion. Det är närmre ”realistisk” grafik än de två tidigare exemplen, men har fortfarande en så tydlig grafisk stil att avståndet till faktisk realism bara är en styrka. Här finns fler exempel på tekniska skavanker, vilket är fullt naturligt då det är större och mer komplext än båda tidigare exempel. Men det visar att det grafiskt ”perfekta” spelet inte är långt borta, ens för 3D-spel.

the-witnessDe här tre exemplen är såklart inte ensamma, och det finns flera exempel även från flera år sedan som går att peka på. Det går att göra ett starkt argument för både Limbo och Monument Valley, för att inte säga Braid och Fez. Det går till och med att argumentera för att retroinspirerade spel som Devil Daggers eller Axiom Verge passar in i kategorin, då de faktiskt ser ut precis så som de är tänkta att se ut.

Det som är mest intressant med det här är, textens tema till trots, faktiskt inte grafiken. Visst, jag älskar ett snyggt spel lika mycket som vem som helst och håller inte alls med de som småsnoffsigt säger att det är något nästan fult i att vara lite grafikkåt då och då. Men det mest intressanta med spel som når sin absoluta peak utseendemässigt, är att så mycket mer av de tekniska resurserna kan läggas på annat. Om du lyckas göra exempelvis ett sandlådespel precis så snyggt som det ska vara utan att sätta eld på processorerna så finns det utrymme för att göra så att spelet blir större, mer innehållsrikt och flyter mjukare än micrat smör.

Jag ska inte säga att jag är immun mot suget efter den där nästan mytiska fotorealismen. Jag blev skjuten flera gånger i Star Wars Battlefront för att jag bara inte kunde sluta stirra på hur vansinnigt jävla snygg en stenjävel på marken var. Men jag är betydligt mer intresserad av spelen som siktar på något annat och når hela vägen fram. Det är de spelen som verkligen får mig att tappa hakan.