Efter flertalet uppskjutningar är det så äntligen här. Tom Clancy’s The Division. Ett av årets absolut mest framemotsedda spel. Men lyckas Malmöbaserade Massive leva upp till hypen?
Vanligtvis är det nu jag skriver en lång text, vägandes fördelar och nackdelar tills jag slutligen når svaret på den frågan. Men vafan. Jag tycker att vi snabbar på det hela lite här. Varför gå likt katten kring het gröt. Jag bara säger det: ja.
Ja, The Division lever upp till hypen.
Vi kan väl börja med hur det ser ut. Allt som förhandsvisats av The Division har varit nästan larvigt läckert. Och när jag nu får kliva in i deras digitala New York är det ibland nästan så att jag tappar andan. När jag går längs en övergiven gata, med solen precis på väg ner under horisonten, och ser en duva skrämt lyfta mot skyn så gör jag ljusa, pipande läten av ren lycka.
Men utseende är inte allt, det krävs gameplay för att backa upp det. The Division bjuder på väldigt klassik cover-baserad tredjepersonsaction. Det är kanske ingenting revolutionerande, men det är välgjort och underhållande, även om många uppdrag följer ganska snarlika mönster. Du spenderar väldigt mycket tid med att göra samma saker, men de sakerna är ju roliga.
Senast jag spelade den här typen av cooperativt multiplayerskjutande var i GTA Online. En av de största bristerna jag upplevde då var distansen mellan uppdrag och free roaming. När man drog runt i staden var det bara just det man gjorde: drog runt och lallade. När man sen startar uppdragen gör man det från en meny, helt skiljt från den öppna världen.
I The Division finns uppdragen i världen och du väljer att starta dem helt enkelt genom att gå till dem. Och på vägen dit är chansen överhängande att du kommer att stöta på folk du måste skjuta dig igenom. Inte sällan ramlar man dessutom in på ett sidouppdrag man inte hade förväntat sig.
The Divisions New York är en levande plats. Att slippa tid i en lobby för att välja uppdrag är en välsignelse och skapar ett större flyt i upplevelsen. För att inte tala om den ökade inlevelsen. Det är nästan så att man börjar prata sådär korkat inlevelserikt som i klippen från E3.
Utan brister är spelet dock inte. Och en av de större är de meckiga menyerna. För även om menyerna är sådär futuristiskt coolsnygga så är de något otympliga och röriga. Speciellt systemet för att hantera vapen och moddar är långt ifrån så lätt att överblicka som jag hade önskat.
Det finns lite andra saker att klaga på, som den ludonarrativa dissonansen i att vissa snubbar tål fler skott i huvudet än andra bara för att de råkar ha högre level, men det är petitesser. Överlag går det inte att komma ifrån att Massive har lyckats fruktansvärt väl med vad de satte ut att göra.
The Division är redan nu ett välfyllt spel, och att kartan som nu är tillgänglig kommer att utökas framöver är ingen högoddsare. Jag gissar att väldigt många människor kommer att lägga väldigt många timmar i The Division. Och jag gissar att jag kommer att vara en av dem.
Håller med mycket av det du skriver, utom det om menyerna, själv älskar jag menysystemet och tycker att det passar perfekt in i spelet.
När man väl nått level 30 finns det för tillfället dock inte nog mycket att göra, att bara försöka ta sig igenom uppdragen på Challenging är lite väl tråkigt (även om det är förbaskat mycket svårare än Normal/Hard), hoppas på Incursions och sånt som kommer framöver att det ska stilla Endgame-hungern. Att bara springa runt i Dark Zone hela tiden också utan något större mål annat än att bara öka Dark Zone Rank (för att till slut få tillgång till bättre prylar att köpa) är inte det speciellt kul heller.
Men hur är det med fascismen i det?