I fredags publicerade jag en väldigt larvig text. Det var en text full med överdrifter, elakheter och raljanta utlägg. Vad den absolut inte var, var saklig. Vilket jag även fick poängterat för mig. Det var inte ett sakligt bemötande av texten den handlade om. Ingen konstruktiv debatt kring problemen med ungdomar som spelar för mycket.

Jag har fått den kritiken tidigare. Då i relation till en intervju jag gjorde med journalisten Ken Olofsson som uttalat sig om tv-spelsvåld. Det var visserligen inte en åsiktstext på samma sätt, men jag gick ut ganska hårt och fick kritik för att inte på ett konstruktivt sätt ta debatten om spelvåld.

I båda fall var det en korrekt obeservation. En, på sätt och vis, valid kritik. Men i inget av fallen var det heller det jag ville uppnå. För att sakligt bemöta ett idiotiskt argument är att legitimera den åsikten på ett sätt de i de här situationerna inte förtjänade.

Det finns en diskussion att ha kring spelvåld. Det finns en diskussion att ha kring folk som spelar för mycket. Ingen av dessa ämnen ska direkt avfärdas. Men i inget av de aktuella fallen handlade det om vettiga inlägg i de diskussionera.

Det måste finnas en lägstanivå
Jag gick in i fredagens text med en tanke om att möta de argument som lades fram i texten och närmare diskutera bland annat källorna som Andreas Sabelhierta hänvisade till. Då hade jag till exempel redogjort för den kritik som riktats mot den tyske neurologen Manfred Spitzers forskning (och med det fått damma av mina tyskakunskaper), gått närmare in på vetenskapligheten i “paddnacke”, och påpekat att Sabelhiertas enda faktiskt vetenskapliga referens inte riktigt handlade om det han sa att den handlade om (tack till Chris Jonasson som bekräftade mina misstankar där).

Men så fort jag satte igång insåg jag att det inte gick. Det gick inte att sakligt bemöta den smörja som Sabelhierta spottat ur sig.

Det måste finnas en lägstanivå som en debattör behöver kliva över för att tas på allvar i en debatt. Du får absolut ha vilka åsikter du vill, och argumentera för dem med vilka argument du vill, men du har ingen automatisk rätt att bli tagen på allvar.

Det är som sagt absolut inte så att det här inte är diskussioner man kan ha, eller att det inte finns goda argument att göra. Vill någon diskutera dataspelsberoende eller tv-spelsvåld, be my guest. Skicka gärna in en gästkrönika till Svampriket, vi publicerar den gladeligen. Men då måste det finnas i alla fall en miniminivå av substans. Vilket exempelvis Sabelhiertas text inte hade.