Efter att jag antingen har pluggat eller jobbat deltid i hela mitt liv, skaffade jag mitt första heltidsjobb sommaren 2016. Sedan dess har jag lagt märke till hur mina krav på spel har ändrats, eller rättare sagt vilka krav jag är okej med att spelen ställer på mig. Jag har nämligen börjat slå vakt om min fritid som aldrig förr, eftersom det för första gången i mitt liv är en bristvara. Jag pratar inte bara om ett spels kvalitet, utan även huruvida spelet respekterar min tid. Hur stor andel av den spelade tiden känns givande, och hur stor del av andelen spelad tid känns som en väntetid eller en transportsträcka mot den eventuella underhållningen? Det är här som jag märkt att min toleransnivå har sjunkit rejält sedan jag endast fått ungefär 5 timmar fritid per kväll – fritid som jag även vill ska räcka till mer än bara spel, som exempelvis socialt umgänge, film, handla, laga mat, och utföra hushållssysslor.
Jag tror att stressen började komma krypande redan med Overwatch, innan jag ens börjat jobba. Jag fick som en knut i magen över att behöva vänta på att klockan ska ticka ner till matchernas startskott, och kan fortfarande inte förstå varför det behöver ta 90 sekunder + tiden det tar att hitta en match. Men det var med PlayerUnknown’s Battlegrounds som mina nya prioriteringar blev uppenbara. För första gången kom frustrationen över en förlust inte över att bli utspelad eller ha otur i jakt på vinst, utan snarare om känslan att jag slösat bort min dyrbara fritid på något som inte gav mig nöje. För helt ärligt är det inte roligt att vänta i lobbyn, vänta i flygplanet, vänta på att nå marken, och sedan leta utrustning. Det roliga för mig är att delta i eldstriderna – inte att springa långa sträckor över fält och inte ha sett en själ efter 10 minuter, för att sedan bli headshottad den 12:e minuten av någon jag inte ens såg. Det blir en balansgång mellan att hela tiden väga upp hur många minuter av väntande jag är villig att låta konsumera min fritid, för ett par minuter underhållning.
Missförstå mig inte, jag har inget emot spel som kräver mycket tid. Det är hur den tiden spenderas som har blivit en mycket större faktor. Hur många procent av speltiden erbjuder mig underhållning? Monster Hunter World är ett bra exempel, då jag haft upp emot 10 timmar av kvalitativ underhållning i det spelet – ett tidskrävande spel som jag kände gav lika mycket som det tog. Ända tills ett monster som jag hade jagat i 30 minuter plötsligt försvann från kartan, och jag plötsligt var tvungen att gå till sängs med en sjunkande känsla av att ha kastat bort en halvtimme på något som inte gav tillbaka. Det här var i skrivande stund nästan tre veckor sedan, och jag har inte rört Monster Hunter World sedan dess. Så här i efterhand inser jag att samma sak hände med både Nier: Automata och Persona 5. Så fort jag lämnade spelet med en känsla av att inte ha fått tillbaka vad jag investerat i tid, var det extremt svårt att känna sig motiverad att än en gång ösa minuter eller timmar in i aktiviteten.
Jag kan bara beundra och fundera över hur perspektivet ändras för exempelvis nyblivna föräldrar, eller personer med ännu mindre fritid än mina ändå ganska generösa 5 timmar per kväll (plus helg). Vilka spel man väljer blir inte bara en ekonomisk fråga, utan även en fråga om vilka spel som bäst kommer respektera ens tid och ge tillbaka lika mycket som vi investerar i dem.
Bra skrivet. Jag har haft samma problem ganska länge och det blev ännu mer påtagligt sedan jag blev förälder för snart ett år sedan. Det hjälper heller inte att jag alltid föredragit spel som kräver mer än de sporadiska 30 minutrarna här och där utan istället spel man gärna behöver ett par, tre timmar dedikerade för att det ska vara lönt att starta upp spelkonsolen, dessutom med jämna mellanrum för att inte tappa momentum. Rollspel av typen Final Fantasy e.d. som tidigare var min fabless är helt omöjligt eftersom payoffen med den klockrena underhållningen ofta är begravd under tjocka lager grinding, dialogklickande och meny-management. Det är nu mitt tips, och lösningen på problemet ska presenteras, men tyvärr. Mobilt spelande känns ju som en given lösning, men det är inte min grej. Det går tyvärr mot att jag spelar mindre och mindre. Soulsborne-serien är dock det som funkar bäst för mig fortfarande eftersom även relativt korta spelsessioner med bara motgångar och brist på faktiskt progression i regel känns väldigt givande både underhållsmessigt och utbildande.
Fantastiskt text Tommy! Du har verkligen satt ord på något jag funderat mycket kring den senaste tiden. Tack!
Jätteintressant text 🙂
Jag känner igen det där. En liknande grej jag upplevde när jag blev vuxen och förälder är att jag inte längre ville spela spel där det inte går att snabbspara.
Lite intressant det här med tid. Jag kan stressa att handla, träna etc för att sedan ändå lägga mig framför TVn i tre timmar och spela eller titta på film. Syrran brukar skratta åt mig när jag bara tycker jag får fem timmar fritid om dagen när hon själv med lite tur på sin höjd får bajsa ifred. Hon har två barn och jag har inga men ändå känner man att tiden inte riktigt räcker till. Man tyckte likadant när man var yngre konstigt nog och då skulle man vara 6-7 Tim i skolan på sin höjd och förutom det hade man inga måsten. Dock var man då lite bakbunden då finanserna inte var de samma.