När jag möter och blir mördad av min första fiende i Agony får jag veta att jag besitter förmågan att ta över andras kroppar. Och om jag inte gör det fort är det game over som gäller. Jag följer spelets råd och hittar bara en kropp med en bruten nacke. Tiden rinner ut och, som utlovat, är det game over.

När spelet startar om från min senaste aktiverade checkpoint tar det inte lång tid innan jag blir sedd och dör igen, och när jag letar mig tillbaka till samma plats jag tog mig till på mitt första försök sitter det faktiskt någon där. Nu är problemet bara att varelsen, som mördat mig två gånger nu, bara är några meter ifrån honom. Tiden håller på att rinna ut, så jag gör det enda jag kan göra och tar över mannens kropp. En bokstavlig sekund senare är jag död igen, och därefter ser jag game over-skärmen för andra gången.

Monsterndesignern verkar ha ett seriöst problem med vaginor… och kanske med kvinnor överlag

Under mitt tredje försök är jag mer försiktig. Jag lyckas smyga förbi varelsen obemärkt men inser att jag glömt ett av föremålen jag behöver för att ta mig vidare. Jag går tillbaka för att hämta det, och i samma ögonblick som jag plockar upp det står varelsen där igen, precis bakom mig. Åter igen är jag död, och som om spelet medvetet försöker jävlas med mig vänder varelsen på klacken och går rakt emot den enda kroppen jag kan ta över. Igen. Den här gången säger jag ”fuck it” och låter tiden rinna ut. När jag vaknar upp igen, för fjärde gången, står jag vid en checkpoint jag aktiverade för cirka en halvtimme sedan. Jag går tillbaka till huvudmenyn och får reda på att checkpoints avaktiveras efter var tredje död.

Det här var min första upplevelse av Agony. Och hade det inte varit för att jag skulle recensera det här spelet hade det också varit min sista.

Att starta Agony kändes lite som att fortsätta på en påbörjad sparfil i ett helt annat spel. Specifikt Outlast 2. För även om spelet försöker tillföra någonting nytt och spännande till survival horror-genren, genom att placera spelaren i bokstavliga helvetet, så är allt du gör i spelet väldigt bekant. Uttjatat, till och med. För att inte tala om osmakligt.

Nakenhet i sig behöver inte vara sexualiserande, ändå gick utvecklarna ur sin väg för att sexualisera kvinnorna

Men går det ens att porträttera den hemskaste platsen på jorden på ett smakfullt sätt? Vore det inte en ganska dålig avbild av helvetet om det inte var fullständigt motbjudande? Jo, det är sant. Problemet är dock inte de nakna syndarna, de köttiga väggarna eller hinkarna med blod. Problemet är att Agonys version av helvetet är förvånansvärt (och framför allt omotiverat) kvinnohatande och patriarkal. I synnerhet med tanke på att den här versionen av helvetet i princip styrs av en kvinna, även om det ena förstås inte utesluter det andra. Alla monster du möter, åtminstone i början av spelet, är demoniserade och hypersexualiserade bröstbärare som stönar, kravlar och smeker sig själva. Även när de är mitt uppe i att mörda dig. Det ska vara chockerande, så mycket är uppenbart, men det enda som chockerar är hur monsterdesignern inte såg några problem med det här.

Men att Agony är osmakligt är som sagt inte det enda det har gemensamt med Outlast 2. Precis som i det spelet, eller majoriteten av indieskräckspelen som släpptes efter Amnesia, går en stor del av spelet ut på att smyga dig förbi fiender snarare än att konfrontera dem. Utvecklarna lovar att en kommer att kunna ta över större demoner, som kan kämpa tillbaka, senare i spelet. Men det är alltså så här de valde att inleda Agony: Trots sin relativt intressanta gimmick är de första timmarna med spelet bara ytterligare ett skräckspel där du försvarslöst håller dig undan och samlar på kuuusliga textdokument.

Ja, tydligen finns det även papper och pennor i helvetet! Schyst av Satan, ändå.

Det värsta är dock bilduppdateringen, och buggarna, och krascherna, och…

Att smyga är dock inte enkelt. Vilket det förstås inte ska vara, men det ska inte behöva vara svårt på grund av en klumpig kontroll och att spelet bara ger dig hälften av informationen du behöver för att överleva. Du får veta att du behöver ta över kroppar när du dör, vad du inte får veta är att du måste ta av säckarna på stackarnas huvuden (på förhand!) för att kunna göra det. Och den där tidsbegränsningen, som jag nämnde tidigare, är tydligen inte en tidsbegränsning alls. Det är en distansbegränsning. Vilket dels är väldigt vilseledande då mätaren symboliseras med ett timglas, och dels väldigt orättvist när det inte finns någon karta som förenklar resan till en ledig kropp.

Jag menar, om det nu finns papper och pennor i helvetet, varför kan protagonisten inte rita en välbehövlig karta?

Men okej, fair enough. Brist på karta är inte det värsta i världen. Det värsta i Agonys värld är definitivt bilduppdateringen. Och buggarna. Och krascherna. Och de korrupta sparfilerna. Och de mänskliga karaktärsmodellerna. De tekniska aspekterna av Agony är, åtminstone i skrivande stund, jämförbara med sopsäckarna i en sopbrand. Det balanserar ständigt mellan halvt fungerande early acess-spel och fullständigt ospelbart. Men även utan sina tekniska brister är Agony… ja… bedrövligt.

Agony är ett spännande koncept i en spännande miljö, men tyvärr har det inte mycket mer att erbjuda än så

Och det är inte det minsta kul att skriva. I många fall vill jag åtminstone tro att spel som fötts ur Kickstarter har varit passionsprojekt mer än någonting annat. Så ja, jag kan inte riktigt säga att det här passionsprojektet är ”en sopbrand” med gott samvete. Men samtidigt kan jag verkligen inte rekommendera det här spelet till någon. Ingen alls. Intentionen var spännande, det finns trots allt inte jättemånga survival horror-spel som går ut på att successivt flippa jägaren-och-den-jagade-dynamiken. Men att ens ta sig till punkten då en även kan kontrollera större demoner är en frustrerande odyssé som inte är värd besväret. Den klumpiga kontrollen blir liksom inte bättre bara för att du befinner dig i en demons skor.

Om du däremot tänker testa spelet ändå rekommenderar jag att du väljer den anpassningsbara svårighetsgraden, som inte tar bort checkpoints, och att du ber till gud att spelet inte kraschar.