Recension

Arcade Spirits (PC)

Mellan år 1983 och 1985 blev tv-spelsmarknaden översvämmad av både spel och konsoler som orsakade en så pass radikal nedgång i intäkter att industrins framtid plötsligt inte var så säker längre. Den låga kvaliteten på både spelen och konsolerna de var menade att spelas på skapade ett enormt misstro hos konsumenter, vilket i sin tur ledde många till att välja hemdatorer som Commadore 64 istället.

I Japan kallades denna händelse “Atarichocken”, men de flesta känner antagligen till det betydligt bredare namnet: Tv-spelskraschen.

År 2019 har Fiction Factory Games gett oss Arcade Spirits, en värld parallell till vår egen där kraschen aldrig ägde rum. Där neonlampor lyser upp stadsgatorna som i valfri cyberpunkfilm och där arkadhallarna aldrig ligger långt borta. Arcade Spirits är en dröm om en tv-spelskultur som har betydligt mer gemensamt med Japan än den vi har i väst. En dröm om att kunna dra med sina vänner och spela tillsammans i en befolkad lokal en fredagkväll, istället för att sitta hemma med en tv som enda ljuskälla. Men det är också en dröm, och det kanske mest centrala temat i Arcade Spirit är om drömmar ibland ska vara mer än just det. Om vad en vill och hur saker borde vara är samma sak.

Oavsett om du spelar på hobbynivå eller om du gnuggar axlar med e-sportseliten är tv-spel en sysselsättning som, i många fall, kräver uppoffringar. Många spel, i synnerhet idag, tar häpnadsväckande mängder timmar att bli färdig med. Timmar som förhoppningsvis känns väl spenderade, men som också kan sno uppmärksamhet från väl behövda sociala interaktioner. Youtubande, streaming och e-sport är legitima yrken att livnära sig på idag, men om Youtubes algoritmer plötsligt inte gynnar ditt specifika videoformat längre, eller om du inte streamar tillräckligt mycket, kan det bli svårt att förutse om lönen idag kommer vara densamma om bara ett halvår. Tv-spel och tv-spelsindustrin får en del skit som är oförtjänad (snälla låt oss inte ta upp debatten om tv-spelsvåld en gång till!) men tv-spel är definitivt inte utan sina brister.

Men Arcade Spirits är lika mycket en kritik mot våra blåögda speldrömmar som det är en hyllning av dem. Varje karaktär som din egenskapade avatar interagerar med (som för övrigt kan göras könsneutral) representerar någon specifik aspekt av spelcommunityn. Naomi lagar arkadmaskiner, Ashley pysslar med cosplay, Percy jagar high scores och Gavin försöker bara hålla den lilla arkadhallen The Funplex ovanför vattenytan. Och det kanske inte är en slump att ägaren av rivalarkaden Deco Nami har ett namn som låter väldigt mycket som det riktiga spelföretaget Konami, som gav upp på traditionell tv-spelspublicering för att primärt koncentrera sig på pengaslukande pachinkomaskiner.

Karaktärernas passioner och svårigheter är dina att utforska relativt fritt, och i vanligt visual novel-fashion ges även chanser att hitta romans. Vilket lyckligtvis fungerar mycket bättre än “håll med en person om allt hen säger” som brukar vara den kanske vanligaste taktiken i den här typen av spel. Arcade Spirits är inte Mass Effect 2. Att hålla med någon annan än ens crush bestraffas inte och spelet kräver inte att en ska spendera majoriteten av ens tid med bara en karaktär för att det ska bli någon kärlek. Arcade Spirits är som allra bäst när en stänger av ikonerna som skvallrar om vilket personlighetsdrag du “levlar upp” när du väljer svarsalternativ och en enbart utgår ifrån vad en själv skulle ha sagt, och gjort.

I ett avgörande ögonblick i spelet utbrister min karaktär att hen “inte vill att allt det här ska ta slut”. Men så småningom tar Arcade Spirits slut, och eftertexterna rullar förbi. Även våra bästa ögonblick tar slut, så småningom. Nära vänner försvinner, kärlekspartners försvinner och jobbchanser försvinner likaså. Det är enkelt att fastna i det som varit, eller i vad som kunde ha varit. Valde jag min väg i livet för att den var bekväm? Borde jag ha gjort mer? Borde jag har följt mina drömmar? Det enda en kan göra för att besvara sådana frågor att är ställa motfrågan: Är det jag vill och hur saker borde vara samma sak?

Skriv en kommentar