Krönika

Jag spelar väl vad fan jag vill

Vad är ett spel” är en av de absolut tråkigaste frågorna som går att diskutera. Den är uppe i toppen med frågor som “vad är konst” och “varför sitter du på twitter på arbetstid, Linus?”. Frågorna är kanske inte tråkiga i sig själva, men de leder till enormt tråkiga diskussioner som genast får mig att vilja dyka genom en glasruta.

“Vad är ett spel?”

Vilka är de definierande dragen av spel som skiljer dem från allt som är icke-spel? Var drar vi gränsen? Hur mycket spel måste ett spel vara för att vara ett spel? Är en visual novel ett spel? Är den verkligen det?

En stol.

En stol har fyra ben och man kan sitta på den. Gnägg.

Jag recenserade en 3D-genomgång av ett hus i en mäklarannons häromdagen. Var det shitposting? Absolut. Men var det bara shitposting?

En mäklarannons är så klart inte ett spel. Det är en mäklarannons. Sällan har två saker existerat som varit så uppenbart olika saker. Men samtidigt, vad är det som gör det till inte ett spel? Utöver att det inte är det, så klart.

I icke-spelet rör du dig runt i och utforskar en digital 3D-värld. Den är baserad på en verklig plats, ja, men det är ingen diskvalificerande faktor. Det finns visserligen inget mål, eller ens någon möjlighet att interagera, utöver att förflytta sig och av någon anledning mäta föremål. Men jag har spelat spel som inte låter dig göra mer än så förr.

Frågan om vad konst är dyker upp i det allmänna samtalet med jämna mellanrum, när någon föredetta konstfack-student med mindrevärdeskomplex bestämmer sig för att tejpa upp en banan på en vägg eller något, och någon föredetta KTH-student med mindrevärdeskomplex blir väldigt upprörd. Att det är över 100 år sen nu sen någon jävla fransman pekade på en pissoar och sa “konst” tycks inte ha så effektivt dödat debatten som man kanske hade önskat.

Men det tycks ändå ha etablerat någon slags gängse definition av konst baserad på intention. Vad är konst? Ja, vad fan någon säger är konst. Om du vill ge dig ut med pekfingret i högsta hugg och förkunna allsköns vardagliga föremål som konst, kör i vind! Du kanske inte får precis hela konstetablissemanget bakom dig, men så är det att vara före sin tid.

Om man ska utgå ifrån upphovsmakarens definition av sitt verk, så är mäklarannonsen inget spel. Det är en mäklarannons. Diskussionen avslutad.

Roland Barthes, känd författar-mördare

Men i just det här fallet så pendlar min autör-agnisticism över mot Roland Barthes ände av spektrat. Vem bryr sig om vad fan någon jäkla mäklare har att säga? Om jag vill spela deras annons så spelar jag deras jävla annons.

Spel är till syvende och sist en förlängning av lek. Det är hittepå och på låtsats. Vi sitter och gör ingenting vettigt för ingen anledning annan än att vi vill för att det är kul. Och när man leker så blir platsen man leker på till precis vad man leker att den är. Så om jag vill leka äventyr i en tredimensionell husesyn, då kan du ju försöka stoppa mig.

Kommentarer

  1. Starfighter skriver:

    Håller med om att det är tråkigt att prata om. 99% av allt vi (som i Vanliga Människor) pratar om är tråkigt om jag ska vara ärlig. Själv läste jag recensionen om 8800 Blue Lick Road och tänkte “lol måste kolla vad detta är” och la annonsen/spelet i bokmärkena. Spelar ingen roll att jag spenderade helgen med att dricka folköl framför Doom 2, även 8800-flum går ner. KBK, full patte!

    • Elinore skriver:

      Varför du om det ifall du tycker det är så tråkigt? Varför dök du inte ut genom glasrutan? Är det Ludde som har tvingat dig? 😀

      Hur som är det en kul och smart text, och jag gillar den 🙂 gillar din recension av spelet också.

Skriv en kommentar