Fredagslistan

Svamparnas och följarnas topplistor

Efter att vi släppt vår ‘Svamppod <3 generation 8’-pod så var vi alla lite förvånade över hur mycket vi pratade om spelbranschen och hur lite vi pratade om de faktiska, ja ni vet, spelen. När podden väl låg ute la vi också märke till att våra följare högst casual och opretentiöst började göra topp 3-listor i kommentarsfältet på vår Discord-kanal och då blev vi sugna på att göra detsamma!

Det kan aldrig sägas tillräckligt många gånger, vi har det bästa communityt.

Så tack vare folket på Discord så presenterar vi här våra personliga 3 favoritspel från generation 8, utan inbördes rangordning, och längst ner hittar ni även resultatet av våra följares omröstning.
Vi på redaktionen fick välja spel från konsolerna Xbox One och Playstation 4 eftersom det var det vår pod hade handlat om. Följarna fick däremot välja spel från alla våra GOTY-omröstningar under generation 8, mellan 2014 – 2020.

Red Dead Redemption 2
Nästan levande men ändå påhittade karaktärer. En realistisk men ändå förtrollande naturskön värld. En mångfasetterad och öm historieskrivning som också berättar om den kalla nutiden. Ett spel med lager på lager på lager av små, stora, fasansfulla, ljuvliga, häpnadsväckande och betydelsefulla upplevelser. Jag försöker oftast undvika superlativ, men jag har aldrig upplevt något liknande spel. Generationens bästa spel är kanske också det bästa någonsin, trots sina stora brister.

The Witcher 3: The Wild Hunt
Där Red Dead 2 på något sätt skildrar den verkliga världen, gör The Witcher 3 ett nästan lika bra jobb av en helt fiktiv sådan. Kontrasterna mellan naturen, landsbygden och staden, de små människornas, kungarnas och det övernaturligas konflikter och gränslandet mellan alltihopa är oerhört välgjorda och tilldragande. Oövertäffat som fantasyäventyr.

The Last of Us Part 2
Jag har så många problem med det här spelet egentligen men måste ändå ge det en plats i topp 3 för denna generation. Trots usel pacing, absurd längd och dåligt slut är spelets styrkor i allt från ljud, ljus, känsla, karaktärsdesign, dialog och hundra saker till så fenomenala, ångestframkallande och perfekta att det bara måste in här. Jag var fast från första timmen.

Horizon Zero Dawn
Många spel kan vara bra, till och med riktigt bra, utan att för den sakens skull vara mer än just det. Och gott så. Men ibland, när stjärnorna står i rätt linje, så kommer det ett spel som förändrar hela spelbranschen. Med en originell berättelse, innovativ spelmekanik och inte minst den sista spiken i kistan kring myten att män (det vill säga “köpstark grupp”) inte kan tänka sig att spela som kvinnliga huvudkaraktärer, gör detta Horizon Zero Dawn till ett av de gamla generationernas absolut bästa spel.

God of War
Det osar svulstig, maskulin råstyrka, men genom en modern lins där den ofrivilliga guden Kratos också får undersöka sina ömmande känslor för sin son Atreus. Få spel har fått mig att känna så mycket och på hela spektrat dessutom.

Persona 5
Det spel jag har svårast att sammanfatta fullt ut, mycket för att detta blev den mest personliga spelupplevelse jag någonsin haft. Precis som många andra japanska RPG:s är det orimligt långt, ändå var det sorgmod jag kände när jag började nå 100 speltimmar, med insikten att den här unika spelupplevelsen snart skulle ta slut, för att aldrig komma åter på samma sätt igen.

Bloodborne
Det var inte många storspel som fångade mig den här generationen, det var istället en epok där mitt liv kantades av stora förändringar. Det fick sitt utlopp i att jag spelade väldigt mycket äldre spel och jag fick mina kickar genom social streaming. Bloodborne får dock representera min överkonsumtion av From Software de senaste fem åren, för som så många gissat så totalklickade jag med SoulsBorniro och det är spel som jag för alltid kommer bära med mig. Inte bara för hur väl de är anpassade för mig men också hur de blev mina följeslagare in i ett nytt skede i livet.

Celeste
Näst ut av spel som skapta för mig kommer en total överraskning i hur det var så mycket mer än bara en Super Meat Boy-klon. Ett spel som med enkla medel, enorm utmaning och perfekt spelkontroll lyfter en historia om inre förändring till höjder som är större än summan av sina delar. En historia om hur svårt det är att övervinna sina inre demoner och nå toppen av berget, en historia som drabbade mig i min egen transformering.

Hotline Miami 2
När jag ser tillbaka på vad jag spelat den här generationen så sticker transen som är Hotline Miami ut. Den unika kombinationen av spel och musik i symbios slår an en sträng jag sällan hittar utanför dansgolvet. Det får också representera min resa den här generationen; att dö, försöka igen och åter dö igen är inte ett misslyckande, det är ett sätt att till slut ta sig fram till sitt mål.

What Remains of Edith Finch
Temat för mina tre spel är ganska tydligt, det är vardagliga historier med övernaturliga eller magiska stråk i sig. Tydligast är det i just Edith Finch, där vi vandrar runt i släkthuset och bland fotorealistiska konservburkar och trapphissar hittar smått overkliga historier om de som en gång bodde här. Den här familjen dröjer sig kvar som en sadistisk eftertanke och jag är inte säker på att jag ännu skalat av alla deras lager.

Night in the Woods
Att spela det här spelet med min syster uppe i Gruvan (lägenheten vi byggde till henne ovanpå föräldrarnas garage döptes till “Saltgruvan”), liggandes i hennes orimligt mjuka säng är PS4:ans bästa spelminne. Mycket har hänt sen spelet släpptes 2017, nu bor systern i Ängelholm med sin sambo, jag flyttade till Norrköping och Gruvan och föräldrarnas hus håller i detta nu på att packas ihop för flytt. Samtidigt handlar Night in the Woods istället om att flytta tillbaka till hemstaden och föräldrarna, att försöka bli vuxen, att ta itu med sig själv. Det är en sorglig, rolig, punkig och helt enastående spelupplevelse.

Oxenfree
Det här spelet gjorde många saker väldigt bra. Det var lättillgängligt och inbjudande, lågmält och sympatiskt. Man tyckte om karaktärerna och stämningen i spelet kunde plötsligt få mig att ligga på helspänn på soffan med min padda. Men det som Oxenfree gjorde bäst var dialogerna. De kändes  alltid välskrivna och sanna men var samtidigt otippat dynamiska, och dina dialogval gjorde stora ringar på vattnet i denna pöl av rent indieguld.

Red Dead Redemption 2
Jag kommer alltid minnas de inledande timmarna av denna episka berättelse och jag upplevde dem tillsammans med min gode vän Peter Ahonen. Vi hade ett par whiskey innanför västarna och satt och gapade ikapp över vad vi såg framför oss på hans tv. Det var en otroligt fin stund och det var även resten av Arthur Morgans äventyr. Ingen slår Rockstar på fingrarna när det kommer till att berätta en historia som berör, drabbar och skakar om!
Men gällande open world-genren i stort vill jag bara för sakens skull påpeka att Breath Of The Wild är ett bättre spel.

Forza Horizon 4
Ända sedan första spelet i denna serie har jag hyllat dem som några av de roligaste bilspelen som gjorts. Horizon-spelen handlar om 100% körglädje och de är ett av få spel som jag faktiskt spenderat mer än bara ett par timmar med online. Att tillsammans med vänner gasa sig igenom underbara landskap är verkligen 10/10.
Men gällande open racing-genren i stort vill jag bara för sakens skull påpeka att Mario Kart 8 är ett bättre spel.

God of War
Att Kratos växte upp och blev ensamstående förälder är det bästa som har hänt honom. Hans resa tillsammans med sonen är verkligen definitionen av något som är episkt. Att spelets setting utspelar sig i norden gör bara det hela ännu bättre. Asagudarna kändes verkligen som en frisk fläkt och det blev på något sätt ännu roligare att mörda folk brutalt när det är folk en “känner”.
Men gällande action-genren i stort vill jag bara för sakens skull påpeka att Bayonetta 2 är ett bättre spel.

Resogun
Ett av de första spelen jag spelade till PS4 är också det som jag spelade under längst tid. Med en ganska stor marginal. Lanseringstiteln från finnarna i öst var nämligen det perfekta spelet att rensa paletten med och idag saknar jag det, mer än lovligt. För en biverkning av mitt eviga trofésamlande är att jag har väldigt svårt att fortsätta spela ett spel efter platinan har plingat in. Och den plingade ju till slut. Efter 1914 dagar (första trofén togs 5:e december 2013 och platinan plingade den 2:a dec 2019) så är faktiskt detta av de platinas jag är allra mest stolt över. Shooters är egentligen inte min genre och jag skulle nog hävda att jag är ganska dålig på den typen av spel. Men Resogun är speciellt och har en särskild plats i mitt hjärta. Och när nu Housemarque meddelat att de inte längre kommer utveckla tighta arkadupplevelser eftersom det inte är lönsamt i dagens spelklimat så behöver jag inget mer att peka på för att påvisa att världen är på väg rakt åt helvete.

God of War
När det första God of War släpptes 2005 så upplevde jag det ironiskt nog som en frisk fläkt. Jag minns hur härligt jag tyckte det var när Kratos var så brutal och arg. Några uppföljare och spinoffs senare var jag inte lika lyrisk utan kände precis som resten av spelvärlden att Kratos troligen behövde dö. Nu dog han ju trots allt inte utan återuppstod flera år senare, på en annan plats och i en annan situation. Precis som i den stora verkliga världen hade saker hänt medan vi var borta. Och på något mirakulöst sätt lyckades Santa Monica Studios få tillbaka Kratos i relevansens rum igen. Detta genom ett fantastiskt äventyr som aldrig slutade imponera, aldrig tog en laddningspaus, aldrig gick den uppenbara vägen fram och slutligen handlar om en namnet till trots mänsklig varelse som varje dag lever i ekot av allt elände han ställt till med. Men det är tydligen aldrig för sent att ändra på sig så om jag i stycket innan tappar hoppet om mänskligheten så är det nånstans här som jag börjar tro och hoppas igen.

Ghost of Tsushima
Där många säkerligen kommer se The Last of Us part 2 som PS4:ans svanesång kommer jag sticka fram huvudet och orera om Tsushima och Jin Sakai. Sucker Punch har ju mig kring sitt lillfinger, det visste jag (och ni) redan innan. Men trots att allt på förhand såg så imponerande och vackert ut var jag skeptisk till hur en studio som upp till dess gjort spel om superhjältar och tvättbjörnstjuvar skulle kunna tackla det feodala Japan. Ganska jävla skitbra visade det sig. Ghost of Tsushima slukade mig som bara en handfull spel någonsin gjort och Sucker Punch gjorde det de är bäst i branschen på; de fick mig som spelare att känna mig kraftfull och kapabel. Jin Sakais strid för att freda sin ö får honom att bokstavligen gå över lik. Ganska många lik dessutom. Men resan dit och vidare tar oss också till några av de vackraste platser som spelmediet någonsin förmedlat. Kombinerat med en lättillgänglig men om man vill djup spelmekanik och en klassisk, men på sina ställen vågad berättelse tände spelet på alla mina cylindrar. Jag förstår att andra kan se brister och skavanker både här och där. Men för mig är Ghost of Tsushima perfekt.

Outer Wilds
Med (som tur är) inte allt för jämna mellanrum kommer ett spel som tvingar en att fundera över vilka ens favoritspel någonsin är. Den här generationen kom det i form av Outer Wilds. Likt den fula ankungen växte det från ett studentprojekt till ett – fortfarande ganska fult – fullfjädrat spel som får tankarna att snurra iväg ut i galaxen. Inget annat spel har fått mig att fundera på kvantfysik, existentialism och universums oundvikliga avslut på samma gång. Kombinerat med fantastisk musik och en häpnadsväckande teknisk prestation under huven är Outer Wilds något av det mest fascinerande jag någonsin spelat – och som uppfriskande nog aldrig skriver mig på näsan

Bloodborne
From Software går från klarhet till klarhet ända sedan Demon’s Souls (nu även som fantastisk remake!), och egentligen är hela Souls-serien värd att nämnas här. Men Bloodborne är med sitt avsteg från den formeln och nyskapande stämning och estetik det som får definiera svåra spel från hela förra generationen. Därför får det representera Froms samlade verk, även om det står stadigt på egna ben. Maken till tajt gameplay får man leta efter, och spelet visade att From kunde locka nya fans som inte nödvändigtvis är så förtjusta i fantasy. Varje nytt trickvapen är en fröjd att få testa, och berättelsen är om möjligt ännu mer flippad än i Souls-spelen.

Nier: Automata
Japansk kombobaserad tredjepersonsaction är normalt sett verkligen inte min kopp te. Men folk slutade verkligen inte snacka om hur märkligt och intressant Nier: Automata. Till slut tog nyfikenheten överhanden, och oj oj oj så glad jag är att den gjorde det! Om Blade Runner ställer sig frågan om vilken sorts får androider drömmer om tar Nier: Automata det steget längre när det undrar om de är villiga att offra sina liv för mänsklighetens bästa – eller om robotar kan vara föräldrar. Djupa frågor i en riktigt udda estetisk inramning gör Nier: Automata till ett av generationens mest intressanta spel och Yoko Taro till ett namn att hålla koll på.

Aldrig hade jag trott att jag kunde ömma så för androider i kortkort animekjol.

Red Dead Redemption 2
Mycket kan, och bör sägas om RDR2. När jag tänker tillbaka så ser jag bara rosa skimmer, allt tungt och svåröverkomligt är som bortblåst. När jag spelade spelet dock var det en annan visa, jag klagade på en massa saker, längden, pacingen, kartans storlek och så vidare. Ändå fortsatte jag spela, och spela och spela, jag red alldeles för långa sträckor, jag klarade vapentungt uppdrag på vapentungtuppdrag. Det är inte bara svårt att tugga i sig, och är ofta lite stelt och tråkigt. Det är också helt jävla underbart.

Red Dead Redemption 2 är det bästa spelet jag aldrig kommer spela igen.

Ratchet & Clank
Paketerad spelglädje. Jag levde mig tillbaka till förr i tiden, när spel var enkelt och lätt, när det inte krävdes något alls för att fattad vad ett spela handlade om. Jag hade spelat noll minuter Ratchet & Clank innan Playstation 4-spelt damp ner hos mig, sen en helg senare hade jag spelat i alla fall ett Ratchet & Clank-spel, och älskat nästan varje minut av det.

Spider-Man
Är ni som jag så såg ni Spider-Man på E3 2018 och golvades fullständigt av hur snabbt det såg ut att gå. Hur ska det kunna fungera? Det ser ju ut att krävas ett faktiskt spindelsinne för att hinna med i svingarna! Men så var det naturligtvis inte, allt som behövdes var flow, ett flyt i spelet och fingrar lätta på knapparna. Ibland undrade jag om spelet faktiskt spelade sig själv, att jag bara var ett tomt kärl som skulle fyllas av magin som sprutade ur apparaterna framför mig. Ett av få spel jag tagit en platina i, och nog den platinan jag är mest stolt över.

Läsare, följare, Discordianer, Patreoner, Svampadel – er röst är hörd, här har ni er lista över generationen bästa spel! Hela listan hittar ni i röstningsinlägget.

Kommentarer

  1. Starfighter skriver:

    Wow, jag var inte ens med i omröstningen och ändå vann rätt spel. Rätt tyckt, allihopa! Ni får VG.

Skriv en kommentar