Den här texten innehåller bilder som kan vara NSFW.

För inte så länge sedan gjorde jag en video om spelvärldens överlag tonårsfnissiga inställning till sex, och den genomgående oförmågan att faktiskt göra något vettigt med ämnet. Den videon var långt ifrån en uttömmande genomgång av sex i spel, och sen dess har jag fortsatt fundera över ämnet, och över sex i andra kulturyttringar.

En central distinktion som jag inte gjorde i min video, men som jag tycker är värd att ha i åtanke när man närmar sig ämnet, är mellan sex som narrativ funktion, och sex som handling i sig. Enkelt förklarat, skillnaden mellan att säga “och sen hade de sex” och att faktiskt visa någon dansa djävulens tango.

Med relativt få undantag så sker berättande snarare runt om sex än under sex, både i spel och film. Sexscenen ger sällan mer information än “kolla, de har sex” och narrativt så skulle väldigt lite förändras om du klippte bort hela akten och hoppade direkt till när karaktärerna ligger i sängen efteråt. När det då finns en sexscen trots det så måste den ju vara där av en annan anledning.

I spel är den anledningen, som jag kom in på i min video, ofta som en belöning. Bra jobbat, här får du lite digitalt snusk att glutta på. Och jag känner en ganska stor tveksamhet inför det förhållningssättet. Inte bara blir det en del i ett större samhälleligt narrativ där sex ses som en belöning för “arbetet” att interagera med en annan människa, det är också inte vad jag generellt är intresserad av när jag spelar ett spel. Vill jag snegla på snusk finns det en uppsjö av andra alternativ, men just nu vill jag bara springa runt och skjuta rymdödlor.

Men så finns det ett helt annat sätt att närma sig ämnet, vilket är att göra sexet till det centrala fokuset i verket. Och då menar jag inte som i Leisure Suit Larry, eller House Party, där jakten på sex är det centrala fokuset, utan sexet i sig. Vilket på ena änden av spektrumet ger oss pornografi, och på andra sidan av spektrumet ger oss Konstnärliga Tolkningar Av Sex.

Det här är inte direkt vanligt förekommande inom spel. Fram tills väldigt nyligen tror jag bara att jag spelat ett riktigt exempel.

Luxuria Superbia är ett spel som handlar om att flyga djupare och djupare in i en stönande blomma, med målet att träffa blommans viktigaste punkter tillräckligt ofta och snabbt för att komma i mål, men inte så snabbt att du kommer i mål för tidigt. Det är ett spel om sex, helt enkelt. Fast abstrakt.

Är det bra? Jag vet inte. Det är okej, men gameplaymässigt ganska tunt. Inte dåligt, men ingenting som riktigt håller en fast. Det spelet gör som är intressant är att placera kvinnlig njutning centralt, vilket fortfarande idag är undantaget, och att det gör det genom sin spelmekanik. Målet är inte att komma till slutet så fort som möjligt, utan snarare att göra det så långsamt som möjligt, för att uppnå så mycket njutning som möjligt.

Så det var en massa ord inte om spelet den här texten är tänkt att handla om. Kalla det en sammanfattning av var jag befann sig innan Ludde skickade mig en kod och skrev “Där har du… ett spel…” häromdagen, road som alltid av att ge mig spel med mycket naket. Och nu har jag alltså fått ett andra spel att lägga på min lista över Artistiskt Snusk.

Lyonesse är berättelsen, om man nu kan kalla den det, om en sjöfarare som strandar på den mytomspunna ön Lyonesse och där ställs inför en rad sexuella frestelser. Spelet kan väl bäst beskrivas som en mix mellan peka-klicka och en Choose Your Own Adventure-bok, med naket. 

Du presenteras med en bild över var du befinner dig, med ett antal utspridda siffror som du kan klicka på. Varje siffra tar dig till en ny bild, med andra siffror, och du måste trycka på rätt siffror för att komma framåt, vilket du gör genom att helt enkelt testa dig fram och se om du kommer någonstans eller bara hamnar tillbaka där du precis var. På vägen stöter du på ett antal nakna kvinnor som bjuder in dig att hänge dig åt frestelsen.

Det finns inget sätt att förlora spelet, utan om du bara fortsätter spela så kommer du relativt snabbt komma till öns andra ände och ta dig därifrån. Det tar runt en kvart att ta sig igenom hela spelet, beroende på hur mycket frestelse du hänger dig åt. Spelet innehåller ingen text, utöver siffrorna, men i spelets trailer och achievements kan man se att vad spelskaparna försöker säga med sitt spel är någonting någonting någonting frestelse. Kan du ta dig genom spelet utan att göra en massa snusk eller inte?

Spelets grafiska stil påminner om japansk shunga, en konstform bestående huvudsakligen av träsnitt av diverse sexuella förehavanden. Och jag lovar att det var något jag hade noterat redan innan jag läste att spelet är explicit inspirerat av just shunga. Vad den grafiska stilen gör är att förhöja spelets konstnärliga värde från att bara vara en samling snuskiga teckningar till att vara en samling snuskiga teckningar inspirerade av gamla japanska snuskiga teckningar. Ni vet, konst.

Tyvärr verkar utvecklarna inte riktigt ha lyckats göra sina konstverk tydliga nog för att fungera i spelet de velat göra. Du tar dig som sagt fram genom att klicka på vart du vill gå och vad du vill interagera med, men istället för att bara representera det i bilderna har de signalerat alla alternativ med siffror. Siffrorna representerar vilken bild du kommer att komma till när du trycker på dem, så att du vet om en väg kommer leda till en plats du redan varit. Det är möjligt att det hela tiden varit spelskaparnas artistiska intention, men det känns verkligen som en nödlösning de lagt på för att spelare har svårt att navigera.

Min upplevelse av Lyonesse är inte olik min upplevelse av explicit sexuell konst överlag, i att jag är lite osäker på hur jag ska interagera med det. Eller, det här är ju ett spel, så det är på ett sätt väldigt tydligt hur jag ska interagera med det, men jag kan inte låta bli att vara lite osäker på vad det är meningen att jag ska känna. För alla sina många många brister så är porr i alla fall tydligt med vad det vill uppnå.

Vill Lyonesse att jag ska bli upphetsad? Jag vet inte riktigt. Utmaningen de lägger fram, att försöka ta dig igenom spelet utan att ge sig på snusket, tycks säga det motsatta. ”Kan du motstå frestelsen” känns lite som när spelutvecklare försöker få dig att känna skuld över att ha utfört våldshandlingar som de designat. Eller som när konstnärer målar en naken kvinna med en spegel och kalla tavlan för ”fåfänga”. Det blir ett sätt att projicera ansvaret för vad man har skapat på någon annan. 

Å andra sidan kanske utmaningen är där för att göra det hela extra sensuellt? Den förbjudna frukten, och så vidare. Det finns utan tvekan en del kristna undertoner i spelet, så frågan blir väl om utvecklarna ställer sig på dygden eller syndens sida. Det faktum att de har utvecklat ett helt spel fokuserat på sex antyder att de kanske står närmare ormen än gud.

Så intentioner åsido, blev jag upphetsad av Lyonesse? Nja, inte direkt. Jag kan säga att jag inte tog den dygdiga vägen genom spelet, det kändes inte riktigt som att faktiskt uppleva det, men inte heller den syndiga vägen fick riktigt igång min motor. Jag klickade mig igenom spelet, tittade på de nakna damerna de målat och kände ärligt talat inte jättemycket. Som mest lite obekväm över hur lite agens kvinnorna i spelet har. Nakna kvinnor vars enda funktion är att “locka män i fördärvet” känns inte riktigt som ett stort 2021 mood.

Men kanske är det jag som är en filistin som inte eggas av konstnärlig erotik.