Jag var först inte säker på om jag ville skriva en recension av Scorn. Jag försöker att bara skriva recensioner av spel när jag känner att jag har någonting att säga, oavsett hur litet eller stort det är. En insikt att bygga texten runt, så att det inte bara blir ett produktomdöme i standardmall.

Och med Scorn kände jag verkligen inte att jag hade något särskilt intressant att säga. Inte för att Scorn är ointressant eller dåligt, jag ångrar inte alls min tid med spelet, utan bara för att det är ett ganska standard ”ganska bra”-spel. Är det jättebra? Nä. Men det är inte dåligt. Till och med kanske lite bättre än inte dåligt. Ett klassiskt tre av fem, men med en gimmick. Och bara det faktum att spelet ser ut som om det strålats direkt från H. R. Gigers frontallob är ingenting jag kan bygga någon längre text på.

Men så ju mer jag tänkte på hur väldigt mycket allting i spelet ser ut som dödskallar, bröstkorgar och kön, desto mer började jag undra hur mycket spel det egentligen finns bakom den där ytan. Jag blev fascinerad över hur meningslöst det var att försöka beskriva spelet utan att nämna dess estetik. Scorn är ett spel som ser ut att vara designat av H. R. Giger och ingenting annat.

Det känns inte som det borde räcka så långt som det gör. Få spel klarar sig helt på sin yta, och jag är inte ens något enormt Giger-fan. En penis med en dödskalle på toppen kan bara ta mig så långt.

Och spelets gameplay är verkligen ingenting märkvärdigt. Det är ett pusselspel där majoriteten av pusslen går ut på att gå runt och trycka på rätt knappar i rätt ordning för att öppna dörren framåt, och resten inte är långt mer än uppsminkade mobilspel. De är inte superenkla, men inte superkluriga heller. Det enda som ger spelet lite variation är striderna, som istället är svåra, klumpiga och besvärliga att få grepp om.

Så, allt sammantaget, inte direkt superbra. På pappret. Men som jag redan har avslöjat så tyckte jag att spelet var ganska bra. Och jag kan inte komma till någon annan slutsats än att det är den absoluta dedikationen till spelets presentation som gör det.

Scorn är inte bara ett spel som någon har dragit en Giger-mönstrad kroppsstrumpa över, det är byggt från grunden upp av slem, kött, ben och snusk. När man pusslar spelar det ingen roll att pusslen i sig inte är superintressanta, för alla delar av pusslen består av pulserande kön och vämjeliga köttklor, så resten spelar ingen större roll. Spelets strider är jobbiga och besvärliga och allt annat vore orimligt i ett spel som Scorn. I Scorn är saker jobbiga och äckliga, för det är världen som presenteras.

Även om estetiken inte är något som jag överlag känner mig jättedragen till, så kan jag inte låta bli att ryckas med i galenskapen. Scorn är ett verk som är så otroligt koherent, där varje ben-vagina och kött-testikel faller perfekt på plats i helheten. Varje gång jag går runt ett hörn så är det med en enorm nyfikenhet över vad som kommer härnäst, och varje gång spelet presenterar mig med ytterligare en uppfinningsrik slem-labyrint så känns det till ett hundra procent som den perfekta slem-labyrinten för det tillfället.

Ett spel som är bara yta kanske inte räcker hela vägen fram, men ett spel som är yta hela vägen till sin äckliga kärna räcker ändå ganska långt.