“Dishwashers washed tedious dishes for you, thus saving you the bother of washing them yourself, video recorders watched tedious television for you, thus saving you the bother of looking at it yourself;”
– Douglas Adams, Dirk Gently’s Holistic Detective Agency

Om det finns något jag hatar så är det att vara nyanserad. Avskyr det. Jag vill ta en hård linje och kamikaze-följa den ner i avgrunden. Och därför har jag uppskattat min inofficiella text-serie om TV-spelens senkapitalistiska skymning. Bara gubbgnäll och fula ord. Och när jag läste att Sony har patenterat en teknologi som låter en “AI” spela dina spel åt dig så kändes det inledningsvis som en slam dunk.

Och, absolut, på många sätt är det här så dumt att klockorna stannar. Tech-företagens kåthet på vad vi som samhälle tydligen valt att kalla “AI”, trots att det är ungefär lika mycket “AI” som Zuckerbergs Second Life för mellanchefer var ett “metaverse”, har nått sitt zenit. På kontor över hela jorden måste världens tröttaste IT-arbetare lyssna på när någon jävla mellanchef frågar om det inte går att implementera AI någonstans, och nu har turen kommit Sony.

Promo art från Astro's Playroom, med en massa små robotar som håller i en handkontroll.

Framtidens Astro behöver inte din jävla hjälp

De möjliga attack-vinklarna är många. Vår produktivitets-besatta samtid har förvandlat spel från underhållning till arbetsuppgift och nu automatiserar vi bort de mest ineffektiva delarna av processen: spelandet. Med maskininlärning har automatiseringsfokuset flyttat från att ta bort arbete till förmån för fritid, till att automatisera fritiden till förmån för mer arbete; aldrig mer behöver vi ägna oss åt sådana onödiga saker som att skapa konst eller spela spel, det kan maskinerna göra.

Eller varför inte en riktigt jävla gubbig vinkel: Dagens ungdom orkar inte ens spela sina egna spel.

Ni hör, texten skriver sig själv. Lite svordomar, någon mening om hur allt är kapitalismens fel, bing bang boom, ännu en banger. Men innan jag hann verkligen gasa på så var det en liten röst som harklade sig i bakhuvudet och bad mig stanna upp. Här fanns ju faktiskt, otroligt och orimligt nog, nyanser.

En bild av en robot-man från Detroit: Become Human

More like Detroit: Become Gamer

Min första reaktion är att kalla “en AI som spelar ditt spel åt dig” för det dummaste jag någonsin hört. Men när jag tänker på det en vända till så slår det mig att det här ju faktiskt tangerar en bredare diskussion, och att ett alltför hårddraget ställningstagande i den här frågan riskerar att sätta mig i en position i andra frågor som jag inte riktigt kan stå bakom.

Spel som spelar sig själva åt dig är nämligen inte en helt ny företeelse, och det är inte första gången de orsakar diskurs. När Nintendo gav spelare möjligheten att låta Mario själv spela igenom svåra partier i New Super Mario Bros. Wii blev folk vansinniga. Att det var absolut inget problem alls att låta bli att använda funktionen räckte inte, det faktum att andra använde den var tillräckligt för att få vissa människor att blåsa topplocket.

Bara föreställ dig, det finns människor som kom till slutet av New Super Mario Bros. Wii som inte ens spelade hela vägen dit själv. Jag vet, det är upprörande. Jag är inte helt säker på varför det är upprörande, men upprörande är det.

Promo art från New Super Mario Bros. Wii, med Mario, Luigi, Toad och Yoshi.

Jävla bebis-spel för bebisar, inte som tidigare Mario-spel som var för vuxna.

Om du söker efter vad som orsakar upprördheten så tror jag du kommer finna två svar: det riktiga, emotionella svaret, och det konstruerade, “rationella” svaret. Det riktiga svaret är att folk lägger mer prestige i sina tv-spelsframgångar än vad de vill erkänna. När vi kommer till slutet av ett svårt spel känns det som att vi uppnått något, lyckats överkomma en utmaning. Vi har förtjänat att se eftertexterna rulla. Så det faktum att någon annan kan nå till samma punkt utan att behöva genomgå vad vi gjort skapar en emotionell respons i oss. Det känns orättvist. På min tid behövde vi faktiskt gå till skolan i snöstorm och det var uppförsbacke åt båda hållen.

På min tid behövde vi faktiskt klara de svåra banorna i Mario på egen hand.

Men det är ett ganska fånigt argument, något de flesta av oss vet intuitivt. Att klara ett svårt spel betyder ju inte faktiskt något. Spela spel gör vi för att det är kul, för vårt eget nöjes skull, och oavsett hur svåra spelen är så är det ingen meningsfull prestation att klara dem. Att komma till slutet betyder ingenting, så att någon annan kan komma dit med mindre ansträngning spelar liksom ingen roll.

Så för att validera sina egna känslor konstruerar folk ett argument som i alla fall vid första anblick låter mer rationellt. Det handlar inte mina känslor, förstår ni. Nej, problemet är att spelarna som skippar de svåra partierna förstör för sig själva. De förstör spelet och får en sämre upplevelse. De spelar fel. Spel är kultur och kultur måste faktiskt respekteras.

Och ja, det låter väl något mer rationellt än “man måste faktiskt förtjäna att rädda prinsessan i Mario :(“, men inte är det med någon stor marginal. Att folk spelar spel på fel sätt, om det ens är något man kan göra, är ju ett problem som absolut inte påverkar någons liv förutom deras eget. Och om man gör det till sitt mål i livet att se till att ingen konsumerar kultur på ett suboptimalt sätt så kommer man driva sig själv till vansinne.

Ett par händer håller i en telefon med Subway Surfers på, medan Dune: Part II visas på en TV i bakgrunden.

Det bästa sättet att uppleva Dune: Part II

Folk tittar på film i mobilen och lyssnar på musik på sprängda högtalare. De spelar mobilspel medan de tittar på TV. De googlar lösningar på pussel i pusselspel. Det finns ingenting man kan göra åt den saken.

Jag vet inte ens om det rakt av går att säga att det är ett sämre sätt att uppleva spelet. Om du har möjlighet att klara det på egen hand så är det väl kanske det, men om alternativet är att köra fast och sluta spela helt så är det väl bättre att skippa en liten bit och köra vidare när man kommit förbi det man inte lyckades med. Kids har i alla tider lämnat över handkontrollen till storebrorsan när spelet blivit för svårt, och jag tror inte att det har för evigt förstört några spelupplevelser.

En AI som spelar dina spel åt dig låter dumt, det går inte att komma ifrån. Varje gång jag tänker på det blir jag lite fnissig. Men här sitter jag ändå och känner mig tvungen att nyansera. Det finns inte bara en anledning att spela spel, och det finns därför inte heller något fel sätt att spela. Så om vissa spelare känner att de vill snabbspola förbi lite nödvändigt grindande så finns det väl ingen egentlig anledning för mig att tycka till om det. Tyvärr. För det hade ju varit mycket roligare om jag bara kunde lägga 5000 tecken på att kalla Sony för ett gäng jävla plasthattar.