För bara några år sedan var Telltale inte direkt ett namn som många förknippade med fantastiska spelupplevelser. Visst, de hade gjort något småkul äventyrsspel men även spel som Telltale Texas Hold’em och CSI: Hard Evidence. Men sen hände något. Sen hände The Walking Dead.
“‘Pokémon Go’ är dum-i-huvet-samhällets slutstation. Vi kommer inte längre nu.”
Så skriver Alex Schulman i en krönika i Expressen och slår fast att nu, nu jävlar har samhället gått åt fan. Pokémon Go är på samma gång ett symptom på ett samhälle som fallerat, och samhällets slutgiltiga baneman. Det är lika bra att lägga ner nu. Vi gör en Brexit från världen.
Eller är det Alex Schulman egentligen slår fast bara att han gått och blivit en jävla surgubbe?
Limbo. Mycket mer presentation än så krävs väl inte för danska Playdead Studios. Och mycket mer förklaring är så krävs väl inte för att förstå varför folk sett så mycket fram emot studios nya spel, Inside. När ett av de mest stämningsfulla och intressanta indiespelen någonsin får en spirituell uppföljare, då håller man ögonen öppna
Vad är en speljournalist? Jag tror att det finns förvånansvärt lite konsensus i den frågan. Vissa skulle till och med säga att det knappt finns en sådan sak. Spelskribenter, ja, men journalister? Att det bedrivs väldigt lite faktisk journalistik kring spel, i alla fall i Sverige, är inte en väldigt kontroversiell åsikt. Men jag börjar undra om vi inte är lite väl kritiska mot vår egen lilla nisch av media.
Det finns många saker som kan göra ett spel dåligt. Kanske saknar utvecklarna kunskap och talang nog för att göra konceptet rättvisa. Kanske är konceptet dåligt. Kanske sätter pengar och omständigheter käppar i hjulet för produktionen. Men ingen anledning är i mina ögon så oförlåtlig som när utvecklarna helt enkelt inte bryr sig.
Battleborn hade ett olyckligt släppdatum. Att släppa ett multiplayer-spel med ett stort och varierat karaktärsgalleri, som nickar mer än lite åt MOBA-genren samtidigt som Overwatch kommer ut med en beta är inte den bästa taktiken om man vill att någon ska visa en intresse. Samtidigt kan jag, efter att visserligen bara ha spelat det ena av dem, säga att släppdatumet inte var den enda anledningen till det ljumna mottagandet av spelet.
Min profilbild på Playstation Network är en rundad fyrkant med ett litet leende ansikte i. Ni vet den där man får när man bara skapar kontot. Innan man väljer en faktisk profilbild. På Xbox Live har jag varit lite ambitiös. Där har jag en av de allra första, generiska profilbilderna du kunde välja. Någon slags orange, tecknad döskalle.
Förlåt, A Crowd of Monsters. Jag är ledsen. Jag vet att ni vill. Jag vet att ni försöker. Men Blues and Bullets är inte bra.
Jag har försökt tycka om Blues and Bullets. Verkligen försökt. Det är ett spel av en ny studio som uppenbarligen har stora ambitioner och jag vill inte skita på deras första försök. Men efter episod två är förhoppningarna om att spelet jag ändå höll liv i efter episod ett i princip helt borta.
