Jag älskade Saints Row 3. Det var dumroligt och uppkäftigt och alldeles, alldeles underbart. I fyran stegade man upp dumheten ännu ett steg och även om det kanske i slutändan var ett sämre spel så hade jag inte tråkigt för en sekund.
Volition could do no wrong, typ. Att steppa upp galenskaperna ännu mer med en flykt från helvetet själv kunde ju inte bli annat än skitbra. Fast, och ni vet kanske redan vart jag är på väg, det kunde det så klart. Tyvärr.
Ett öppet slut är inte automatiskt ett bra slut. Kan vi en gång för alla slå fast det? Att skriva ett slut otydlig och ”öppet” är inte en sure-fire genväg till att skriva ett intressant avslut.
Det kanske inte är ett radikalt uttalande, men ändå verkar många resonera efter det motsatta. Har du några anspråk på att vara finsmakare av någon form av berättande kultur är det snudd på ett kriterium att pilskna till så fort ett slut lämnas ofärdigt.
Efter Halo: Reach gick Bungie vidare. Lämnade sitt barn och satte igång med mastodontprojektet Destiny. Men Halo är en pengapress och ett av Microsofts starkaste varumärken så inte tänkte de låta serien bara ligga på is. Istället föll ansvaret för seriens framtid på specialsammansatta studion 343 Industries.
Men det vet ni ju redan. Gamla nyheter. 343 Industries har redan hunnit släppa sitt första spel i serien, Halo 4, och håller just nu på att färdigställa del fem. Faktum är att multiplayerläget redan varit spelbart i beta. Men fortfarande är det lite oklart vad det är 343 Industries vill med serien.
Först och främst vill jag försäkra er om att detta inte kommer bli ännu en #GamerGate-text. Vi har alla fått nog av dem, jag vet. Men vi måste ändå utgå därifrån. För medan GG-folket desperat försöker blåsa nytt liv i rörelsen genom att starta hastaggen #MetalGate (något som är så urbota korkat att jag inte ens orkar gå in på det), så har jag börjat vända mig emot en återkommande fras från den resonabla sidan av debatten. “Min” sida av debatten.
Jag skulle kanske inte precis hävda att jag är ”nere med kidzen”. Visst, jag är i genomsnitt ungefär örti år yngre än resten av redaktionsmedlemmarna, men jag har väl aldrig varit den fräsigaste katten i gänget precis. Och även om jag hade varit det så bleknar ens ball-kunskaper i betydligt snabbare takt än vad man kanske hoppas. Sätt mig med valfri femtonåring och det kommer inte ta lång tid innan de börjar fnissa åt ”hipster-farfar”.
Inte alla spel är tidlösa mästerverk. Vilket ni kanske visste om redan. Vissa spel är bra, andra spel är mindre bra. En del spel är skitbra, en del är rent skräp. Och så finns det vissa spel som är alldeles lagom bra. Sådär lite mysigt mellanmjölkiga. Precis så bra som de behöver vara, varken mer eller mindre.
The Silent Age är ett sånt spel.
Internettroll. Vi har alla stött på dem vid ett tillfälle eller ett annat. Lyft en digital sten (det vill säga skriv om saker som feminism, till exempel) och de kommer framvällande som särdeles otrevliga gråsuggor. Hot, hat och argument så dumma att det får dig att vilja köra huvudet i en köttkvarn. Men kanske värst av allt är deras fullständigt verklighetsfrånvända självbild.
Det är alltid lite märkligt att recensera en så kallad HD-remake (en term som idag är ungefär lika korrekt som “indiespel”). Remakes är ju till sin natur spel som redan släppts en gång tidigare. Spel vi redan har sett och recenserat. Så hur ska man bedöma spelet när det kommer en gång till? Ska man fokusera på hur bra spelet håller idag, hur väl remaken bevara/förbättrar spelupplevelsen eller hur mycket extra-lullull som utvecklarna stoppat in i spelet?
