Jag förstår inte vad resten av redaktionen menar med det här. Inte alls. Det säger jag direkt. Jag opponerar mig mot hela kategorin och mot att jag blev satt att skriva texten. Jag känner att det finns någon slags personlig pik illa dold under ytan här. Men jag är inte den som låter mig påverkas av barnsliga taskfasoner. Jag tänker minsann agera professionellt.
Det finns inte många anledningar att spela Inversion. Det är en extremt blek Gears of War-klon med aptråkigt gameplay, rutten estetik, pisskass story, vidrig manus och än vidrigare röstskådespeleri. Inte mycket att hänga i julgranen, alltså. Men på förhand hade det hade ändå en sak som talade för sig: en intressant gimmick.
Tycka vad man vill om karlns spel, spelvärlden hade varit bra mycket tråkigare utan den egotrippande storkäften Peter Molyneuouoex. Få män kan skapa hype för de mest poänglösa saker som den älskvärde tokbritten. Och 2012 är året då vi fått se det mest pruttpretto projektet producenten någonsin bjudit på.
Att slakta en miljon rymdvarelser i ett intergalaktiskt krig spelar ingen större roll, eftersom det är på låtsas, men att döda muslimer i drivor för att skydda goda kristna amerikaner från religiösa knäppskallar med bomber – ger en alldeles för nyanslös bild av verkligheten. Ska man skildra realistiska konflikter får man plötsligt ett större ansvar.
Jag läste Malins text om Fake Gamer Girl. Sen bestämde jag mig för att läsa på lite till. Så det gjorde jag. Och nu har jag kommit till en slutsats: jag är ingen nörd. Inte på riktigt. Jag uppfyller inte kraven.
Call of Duty är inte min typ av spel. Det ska ni veta när ni går in i den här recensionen. Om ni själva skrikorgasmerar bara ni ser ett rakat militärhuvud och siktet på en AK47a så kommer ni med största sannolikhet inte hålla med mig. Gillade ni föregående spel i serien, ja då gillar ni antagligen det här. Då kan ni sluta läsa typ nu. Hejdå.
Jag är ingen simulatorfantast. Det kan jag inte säga med gott samvete. Jag är generellt så dålig på att göra praktiska saker i verkligheten att det bara vore ytterligare plågsamt att återuppleva det virtuellt. Men med det sagt kan jag förstå charmen. Förstå lockelsen med extrem realism. För det mesta, i alla fall. Viss realism, i vissa spel, får mig däremot att svälla upp till en stor, grön ilskeapa och vilt skrikande slita strandstolar och tanter i småbitar.
Nu är GameX äntligen slut och eftersom jag är den enda på den här jävla redaktionen som har kompetens, utbildning och intresse att skriva texter så blir det upp till mig att skriva en summering. De andra är ute och spelar in videor eller sånger eller ritar bilder eller något annat jävla trams.
