Jag hade inga större förväntningar på Spec Ops: The Line. Jag förväntade mig ännu en militärshooter i en lång, lång, lång rad. Soldatpangare efter mall 1:A. Men så ringer Ludde precis innan spelet ska till att landa i brevlådan och slänger en dos hype i ansiktet på mig. Tydligen pratas det om revolution i genren och fantastisk story. Helt plötsligt vet jag inte var jag står.
Jag spelar Sniper Elite. Jag är Sniper. Jag är elit. Jag smyger sakta fram, tittar runt hört, lägger ut minor. Lönnmördar folk bakifrån. Jag kommer fram till ett hörn. Jag hör röster. Jag förbereder mig, andas djupt, och aktiverar Batvision. De är tre. Jag deaktiverar två av deras vapen på håll, fryser sedan den tredje med en isgranat och stormar in i rummet.
Efter att ha tokälskat mitt Playstation 2 från sekunden jag fick det var det en självklarhet att jag skulle skaffa Playstation 3. Annat fanns inte. Problemet var att jag var tvungen att dela kostnaden med min bror för att kunna ha råd och det spelade ingen roll att jag kunde dra Sonys säljsnack ur huvudet: han tänkte inte betala så mycket pengar.
Jag spelade både Ico och Shadow of the Colossus väldigt sent. Det gjorde att när jag väl satte mig ner med dem så hade bristerna börjat lysa fram ganska rejält på sina ställen. Jag har därför aldrig varit ett av de absolut största fansen av spelen. Inte det att jag inte uppskattade dem. Det gjorde jag, väldigt mycket till och med, men det finns helt klart människor med varmare minnen än jag.
Jag hatar att vänta. Hatar det. Jag har noll och inget tålamod. Jag blir rastlös på en minut. Ändå sitter jag i Batman: Arkham City gärna fem-tio minuter uppflugen på en stenfigur och bara väntar. Och tittar. Och känner mig cool. Det måste vara bland det bästa betyg ett spel kan få: jag har kul när jag inte gör något.
Det är coolt att vara krypskytt. Jättecoolt. Man får vara hemlig och farlig, vilket tveklöst är två av de coolaste sakerna i världen. Hade man dessutom haft snabba glajjor och blinkande skor hade man antagligen blivit utnämnd till president i ett mindre land, bara sådär. Men man kan ju inte få allt. Och hemlig och farlig räcker ju långt.
Halo: Combat Evolved var och är ett fantastiskt spel. Ett av mina favoritspel faktisk, genom tiderna. Hur ocoolt mainstream det än är att säga det. Jag tappade hakan första gången jag steg upp på ringvärlden och när Anniversary kom i höstas kunde jag inte annat än kapitulera ännu en gång.
Utan fiender vore de flesta spel ganska meningslösa. Vad vore liksom Mario utan sina Gombas och Master Chief utan sina Covenants? Lyckligare, mest troligt. Men förbannat tråkiga. Fienderna är helt enkelt ett tvunget inslag. Vi vill inte vara utan dem. Vi hade inte klarat det.
