I flera dagar nu har jag under lediga stunder suttit och stirrat på vit text och siffror mot mörkgrå bakgrund, mätare som fylls och fält ritade i ASCII. Det är varken ett tråkigt kontorsjobb eller någon slags extremretroresa jag sysslar med. Jag spelar ett relativt nytt spel, A Dark Room. Många av er är säkert redan bekanta med så kallade incremental games och även jag har klickat på kakor i Cookie Clicker och planterat godis i Candy Box. Men inget av dem går upp mot mystiken i A Dark Room.
Det är inte likt mig att skriva i affekt. När något händer som jag reagerar starkt på försöker jag ta ett steg tillbaka, analysera situationen och tänka mig för. Men inte den här gången, för nu är jag fan riktigt jävla förbannad. Vad den här texten handlar om är något som pågått länge, som händer varje minut, varje dag i spelbranschen. Det som hänt de senaste dagarna är bara det som fått bägaren att rinna över för mig. För ni ska inte tro att det här är isolerade händelser.
Niklas utnyttjar sitt PS Plus-abonnemang till max och kollar in pusselspelet Road Not Taken som visar sig vara mycket djupare än vad som anas vid första anblicken.
Som jag nämnde i månadsresumén är Oddworld-serien en av de där jag missat under mina år som hängiven pc-spelare. Eller åtminstone alla spel efter det första, som jag faktiskt försökte mig på när det kom. Men jag var för ung och för dum för att orka ge mig på att försöka rädda alla Mudokons från att malas ner till glasspinnar. Tur då att Just Add Water klämt ur sig en vacker remake som är originalet ruskigt trogen.
När spelbranschen och hbtq-frågor nämns i samma andetag är det sällan särskilt trevlig läsning. Allt som oftast handlar det om hbtq-personer som råkar ut för gamers tillika vita, kränkta män som inte gillar förändring och minsann inte ser något problem eller något förtryck någonstans. Och eftersom de inte ser det, existerar det inte.
Minns ni den gamla goda tiden då det faktiskt var möjligt att kunna ”allt” om spel? Den tiden då tidningarna kunde täcka hela branschen och bara missa det absolut mest obskyra. Det var längesedan nu, och branschen har växt exponentiellt sedan dess.
Någon gång under 90-talets andra hälft begick jag det stora misstaget att sälja mitt Super Nintendo med tiotalet tillhörande spel för en femhundring. Jag var ung, dum och ville ha en stereo på rummet. Vid det här laget hade familjen dessutom en någorlunda kraftfull dator. Varför skulle jag spela på en gammal konsol när jag kunde spela nya pc-spel, liksom?
Svampriketredaktionen har ett komplicerat förhållande till Final Fantasy. En sorts hatkärlek, skulle man kunna säga. De av oss som spelat de äldre spelen älskar dem, men vi är rätt så överens om att det gått snabbt utför efter den tionde numrerade delen. Såväl karaktärsdesign som manus och gameplay har i många avseenden gått käpprätt åt skogen.
