Jag minns hur jag som ung alltid relaterade spel till allting annat. Jag låtsades att jag var hjältarna i spelen som jag spelade, hittade på lekar utifrån dem, men de var även en så mycket större del än bara fantasi och lekar. Spel var en del av vår kultur, vårt sätt att umgås socialt, något vi hade gemensamt.
Det har hänt mycket under årets gång som har förtjänat Juniors uppmärksamhet, händelser som inte får bara oss här på Junior att tänka till utan befolkningen rent generellt. Jag och Elin har suttit och funderat kring vad som just var årets snackis som skulle kunna relatera till Junior och vad vi gör här och kom fram till just en sak, nämligen spelberoende.
I en annan dimension så kanske jag hade gillat det här spelet. Äh, fuck it, inte ens då. Men detta spelet är som sagt inte ens riktat till mig, utan till mina barn som även eventuellt kommer att se filmen. Vad säger de då? Jodå, det var ren dynga.
Jag fick här om dagen en tankeställare kring mobiltelefoner och hur allt mer spel kommer till mobiltelefoner och hur allt fler människor har sitt första möte med spel på den här enheten. Ja, till och med föräldrar som säger att de inte spelar sitter och spelar på telefonen utan att inse att det ungefär är vad barnen sysslar med.
Det känns konstigt att spela Sonic-spel för mig numera. Från att ha varit en färgsprakande karaktär som verkligen hade attityd så känns han numera bara… grå. Sonic känns inte längre för mig som den karaktär som man kunde se tillbaka till från sin barndom, utan det känns bara som om han är själlös. Men i och med att jag spelat ”spelet-med-för-långt-namn” så kände jag verkligen att jag måste ge det en chans.
En av de svåraste sakerna med att införskaffa sig spel som förälder är den här oändliga djungeln av spel som reser sig framför en. I brist på kunskap och kanske även brist på tid så pratar man inte med personalen i spelbutiken. Då blir det ofta att man införskaffar sig det som barnen önskar sig eller det som oftast visas upp som storspel, vilket allt för ofta är spel som Call of Duty och andra titlar som inte lämpar sig för barn.
Tankarna kring vad som ska anses som ett bra anpassat onlinespel för barn har ofta gått runt i mitt huvud. I min familj så låter vi inte våra barn spela onlinespel, så enkelt är det bara. Vi anser att det finns alldeles för mycket risker med att barn träffar på så kallade ”fula gubbar” på onlinespel utformade för barn, och då menar jag inte Ludde, utan vuxna människor som på flera sätt kan skada våra barn.
Så sitter jag här med vad som enligt utsagor är den första regelrätta uppföljaren i pokémonspelens historia, trots att man i Pokémon Gold/Silver hade en historia som regelrätt utspelade sig direkt efter föregångarna. På många sätt så känns det som om man i Pokémon Black 2 försöker att göra exakt samma sak igen, och återvinna hardcorefansen som år efter år gnäller, men ändå köper spelen (jag är en av dem)
