I fredags publicerade jag en väldigt larvig text. Det var en text full med överdrifter, elakheter och raljanta utlägg. Vad den absolut inte var, var saklig. Vilket jag även fick poängterat för mig. Det var inte ett sakligt bemötande av texten den handlade om. Ingen konstruktiv debatt kring problemen med ungdomar som spelar för mycket.
Jag brukar inte ha svårt att skriva recensioner. Jag har åsikter om det mesta. För många, enligt vissa. Och ordbajsa är jag en mästare på. Jag menar, jag är redan fem meningar in i den här texten och har inte sagt ett endaste något med substans. Men fan om jag inte haft problem att komma igång med min recension av ReCore.
Den här veckan är det de tre Nintendoälskande gossarna Ludde, Tommy och Glenn som pratar tv-spel i era öron. Det pratas om Recore och inte mindre än tre titlar för Nintendos 3DS, som alla har så där lagom långa titlar som verkligen rullar av tungan.
Förutom detta så pratas det om den otroligt chockerande nyheten Sony gick ut med tidigare i veckan samt en massa annat skoj.
Ni vet förra onsdagen, då jag skulle leverera illustrationer men inte hann och istället mutade er med en Mordin-bild? Det var det här jag jobbade på då.
Ni har säkert sagt det många gånger själva. Man tittar på The Princess Bride och säger ”Alltså, det hade vart så coolt med ett spel som var precis så här”. Man köper The Fifth Element på Blu-ray och tänker för själv ”Varför finns det inget spel som känns som den här filmen?” Där har vi alla varit. Man vill inte ha en ren licenstolkning, man vill ha ett spel som KÄNNS som en viss film eller tv-serie.
För många månar sedan, kanske under gymnasieåren eller dylikt så satt jag och en av mina äldsta vänner Robin, och pratade strunt. Som man ju så ofta gör. I detta strunt spånades det fram ett koncept, en premiss och en handling som skulle kunna appliceras på såväl film som bok, serie eller spel. Den här idén har jag ofta tänkt tillbaka på, och bara det faktum att den inte knuffats undan av de tusen andra projekt och koncept som trängs i mitt huvud lovar att den här har något, något bestående.
När både Bayonetta och Bayonetta 2 står inför att recenseras spelvärlden över, kan vi förvänta oss texter där sexualisering och objektifiering kritiseras. Vi kan även förvänta oss långa arga kommentarsfält som beskyller skribenten för att ha en politisk agenda som grumlar omdömet och gör det till en usel recension.
Spel är inte ”bara spel”. Det är en tanke vi på Svampriket i alla fall värnar om. Spel är ett kulturuttryck och spel spelar roll. Men vill man att spel ska tas på allvar måste man också ta spelen på allvar. Och det inbegriper att inse att spel påverkar människor. Sexism, rasism, homo- och transfobi. Men också våld.
Musik fyller mitt liv. Till tonerna av spellistorna på Spotify lever jag min vardag, förmodligen de kronor jag fått mest valuta av någonsin. När jag vaknar, diskar, går på stan, borstar tänderna, hela tiden finns musiken där. Som ett resultat öppnas mina öron lite extra när något jag aldrig hört förut tar plats, spelmusiken är inget undantag.
Kickstarter har gett existensberättigande till en grupp av verk som annars hade stannat vid (ibland bra) idéer. Video Games: The Movie känns verkligen som ett sådant projekt. Som underhållande dokumentär håller den ihop och presenterar allt på ett ganska snyggt sätt. Samtidigt har jag väldigt svårt att se den egentliga poängen när eftertexterna väl rullar. Där Indie Game: The Movie gick väldigt nära individerna och personligheterna bakom ett spelprojekt får vi i denna film istället endast betrakta cirkusen utifrån, på för långt avstånd och utan eftertanke. Ackompanjerat av långa utdragna musikkollage som verkar vilja vara trailer för en film jag redan ser på.
