En utgivares PR-avdelning har ett viktigt jobb. Det är upp till dem att presentera spelet för oss konsumenter, och på så vis göra oss intresserade. Det gäller även att se till så att vi konsumenter vet vilken målgrupp spelet riktar sig till. Alltså vilken typ av spel det är. Och anpassa marknadsföringen för att matcha den image man vill skänka spelet för att nå den målgruppen. När Electronic Arts stod som utgivare för Double Fines Brutal Legend var det tydligt vilken målgrupp man siktade på. Jack Black var ett viktigt verktyg, och PR-klippen visade gärna upp roliga dialoger tillsammans med hack n slash och bilkörande i hårdrocksmiljö. Sen släpptes spelet, och det visade sig att spelet handlade mycket om realtidsstrategi. Något som inte kommunicerats vidare väl i PR-processen. Många spelare fick något annat än de förväntade sig, och kanske hade det gått bättre för spelet om man varit mer tydlig med vad spelet var.

Spola fram till våren 2012. Efter fem långa år släpps äntligen indiespelet FEZ på Xbox Live Arcade. Jag och många andra ser fram emot en pusselbaserad plattformshoppare. Men som jag nämnde i min recension av spelet är FEZ inte alls så mycket pusselbaserad plattformshoppare.  Det finns betydligt viktigare element som definierar spelet. Element som aldrig nämndes innan release. Det har i sin tur lett till att folk som gått in med inställningen att FEZ är en plattformshoppare missförstår hela upplevelsen. Just nu ligger FEZ på 90% i spelskribenternas omdöme, och 63% i spelarnas omdöme på Metacritic. Till skillnad från Brutal Legend kommer FEZ med stor sannolikhet vara en kommersiell framgång, men det är tydligt att spelet i vissa fall nått ut till fel målgrupp. Och man kan ju fråga sig om det inte finns några där ute som är ointresserade av FEZ, men som skulle köpa det direkt om de bara visste att det egentligen inte alls är en plattformshoppare med perspektivpussel.

Några besvikna spelare som missförstått spelet:

” No objectives but collecting blocks put in plain sight, no goals otherwise. No indication of where to go.”

” The game is extremely boring, there’s never a sense of challenge. Perhaps there were some puzzles I had hit that made me rack my head but for the most part the game is just jumping and rotating. What we have here is just another indie platformer.”

” However, as I progressed through the game, it become very apparent that the game was just too easy. I expected the puzzles to become more challenging, but they just didn’t.”

“The game may only be 800MP, but you can enjoy a couple other platformers far superior to this in just about every aspect (Banjo series…). When I play platformers, I tend to look for a fun world to explore and some danger, or challenge, in it. This aspect would’ve made Fez much better, but it’s just so boring.”

Att nämna Banjo Kazooie som ett bättre alternativ till FEZ är som att nämna Monkey Island som ett bättre alternativ till Heavy Rain. De flesta förstår FEZ, och kan komma över att spelet inte var vad de trodde. Men en betydande stor mängd spelare kan det inte. Tillräckligt stor för att dra ner spelets metascore. Och jag råder alla som spelat FEZ att gå och läsa recensionerna, för underhållningsvärdet. Sen undrar jag såklart hur mycket det har att göra med hatet som Phil Fish drog på sig när han gjorde uttalanden om japanska spel? Uttalanden jag inte ens kan tro på att han menade fullt ut, men som andra uppenbarligen tagit på stort allvar. Det är det farliga med att ha en enda person som spelets ansikte. Kanske borde Phil Fish göra som Bioware, och patcha in fiender för att fixa sitt misstag.