Gästkrönika

Aktiv eller passiv underhållning?

Spelade igenom Remedys skräckspel Alan Wake för några veckor sedan. Med sin blandning av Stephen King och Twin Peaks så både roade och skrämde spelet mig och jag rekommenderar det till de oinvigda. Men samtidigt som jag blev vettskrämd av alla suddiga lumberjacks ute i de mörka amerikanska skogarna så satte det igång en tankekedja i mitt stora huvud; Är detta verkligen ett spel jag spelar?

Låt mig förklara.

Berättelsen bjuder på en så mäktig och bred upplevelse att jag förväntar mig någon slags valmöjlighet
I Alan Wake består större delen av alla uppdrag av att du helt enkelt ska ta dig från punkt A till punkt B, utan att dö. En helt vanlig premiss som återkommer i mängder av spel, no big deal egentligen. Problemet jag har är att berättelsen bjuder på en så mäktig och bred upplevelse att jag förväntar mig någon slags valmöjlighet, att som spelare kunna påverka berättelsen och spelet genom vilka val jag tar. Men några sådana val ges aldrig och i slutändan förvandlas Alan Wake till en hög med spännande cut-scenes, med tillhörande transportsträckor som jag måste vandra igenom.

Kan då denna starka audio-visuella upplevelse jag fick från Remedys kreation verkligen kallas spel, när den egentligen mest liknar en väldigt lång film?

Jag tror att de senaste generationernas oerhörda förmåga att berätta gripande historier har skämt bort mig och även om långt ifrån alla spel ger mig mina önskade valmöjligheter (Älskar dig Fallout 3! ..och dig med Bioshock!) så håller de oftast ihop på ett helt annat vis. Som en enhet istället för den strikta uppdelningen cut-scenes och transportsträcka.

Eller så börjar jag väl bara bli gammal och gnällig, minns inte att jag haft några djupare filosofiska problem med Super Mario Bros. direkt…

Text av Mattias Sörbom

Mattias är utbildad filmvetare i sina bästa år samt passionerad tv-spelare. Bet sönder en Nes-handkontroll när han var liten. Planerar att tatuera en Big Daddy på armen, eftersom han känner igen sig i dess attribut. Driver spelblogg med höga ambitioner med sin vän Peter. Har aldrig spelat ett Final Fantasy-spel, men har däremot ägt allt från Vectrex till R.O.B. Och är nog allmänt en högst medioker gamer. 

Kommentarer

  1. Daniel Jonsson skriver:

    I Alan Wake retade jag mig på att sammanfattningarna inför varje ny episod bara innehöll ihopklippta cut-scenes, vilket fick transportsträckorna att verka ännu mer meningslösa. :/

  2. John Andersson skriver:

    Alan Wake var för mig, vad man skulle kunna kalla en “pageturner”. Jag ville bara se vad som hände.

    Måhända att man inte fick välja speciellt mycket vart storyn osv skulle ta vägen, men jag vet inte, det störde mig aldrig riktigt. Är berättelsen tillräckligt bra och innovativ så gör det mig inget ^^ Är jag bara en lat jävel? Kanske 😉 Men jag gillade spelet som fan, även om det stundtals blev lite cheesy.

    Grym krönika!

  3. Bob at PxK skriver:

    Daniel: Ja absolut, sammanfattningarna gav mig ännu mer filmkänsla (eller snarare tv-seriekänsla men same same) Även om jag uppskattade indelningen, längden på episoderna var ju perfekt för att ta en per kväll!

    John: Tack som tusan!
    Å visst är spelet bra, speciellt i början – fan va rädd jag var! Skrek högt flera gånger, något som inte hänt sedan jag spelade Bioshock för ett par år sedan.

    Förresten, utforskade du DLC-materialet något? Fick man mer förklarat tro?

  4. Tobias Andersson skriver:

    Är det inte det här som är tjusningen med spel, just att det är så brett? I ena änden av skalan har du ren spelmekanik som i Super Meat Boy och i andra har du de interaktiva historierna. Ett problem jag dock kan ha är när spel utger sig för att vara på ett sätt och sen är på ett annat, vilket jag gissar har varit fallet för dig här.

  5. Bob at PxK skriver:

    Så sant så, tobbe. Mediet tv-spel har ju utvecklats så enormt de senaste 30 åren och fortsätter att bredda sig hela tiden.
    Å det är precis som du gissar; när man först startar Alan Wake så vill man direkt utforska den lilla staden på egen hand, något som aldrig får göra överhuvudtaget.. :/

Skriv en kommentar