Det fanns en tid där folk menade att det inte gick att bygga en förstapersonsskjutare som skulle vara spelbart på konsol, med handkontroll. Counterstrike-spelare menar kanske det fortfarande, men vem lyssnar på dem? För oss andra är den tiden sedan länge förbi och genren är idag en av de mest förekommande, mest överanvända och utnötta sätt att bygga upp ett action-spel. Det går inte att komma ifrån att det går 20 Medal of Honor på ett Mirror’s Edge.

Men årets reinkarnation av Syndicate lyckades ändå hålla sig relevant. Personligen hade jag ingen större koppling till originalet, mer än att jag spelade det för första gången samma vecka som ny-versionen kom ut. Ändå kunde jag ha en viss förståelse för alla klagomål som riktades mot EA vid tidpunkten, det gamla isometriska, taktiska strategi-rollspelet kläddes om till ett utifrån sett generiskt, dubstep-pumpande FPS. Men det visade sig att Syndicate på väldigt många vis hade mer att komma med.

För att riktigt gå till grunden med vad som gör Syndicate 2012 så bra så måste man.. gå till grunden. För det är just eldstriderna, hur de känns, låter och upplevs som ger spelet den sköna känslan som genomsyrar spelupplevelsen. Vapenkänslan är överlägsen något annat på spelmarknaden och passar perfekt in i den futuristiska sci-fi miljö som Starbreeze så väl skapade.

Min känsla är att väldigt många fler uttryckte sina åsikter om Syndicate, snarare än att faktiskt spela och uppleva det. Vilket givetvis är konstigt, men tyvärr inte alls ovanligt. Jag kunde verkligen inte hålla med i kritiken och många gånger kändes den som tagen ur luften, betydligt mer generiskt än vad själva spelet visade sig vara. För mig var Syndicate ett stort kliv i FPS-evolutionen, men försäljningsmässigt en mindre flopp.

Och jag vet ju att jag och mina åsikter är felfria, så vad fan är det för fel på er?