Jag förstår inte vad resten av redaktionen menar med det här. Inte alls. Det säger jag direkt. Jag opponerar mig mot hela kategorin och mot att jag blev satt att skriva texten. Jag känner att det finns någon slags personlig pik illa dold under ytan här. Men jag är inte den som låter mig påverkas av barnsliga taskfasoner. Jag tänker minsann agera professionellt.

Hipster? Jag?

Super Hexagon är det perfekta spelet att spela när du sitter på ett café med en latte och tar en paus från att skriva din naivistiskt vardagsfilosofiska generationsroman. Det är tillräckligt stilfullt i sin färgsättning för att matcha dina postironiskt skotskrutiga strumpor och samtidigt tillräckligt flashigt för att dra uppmärksamhet till din trendiga smånördighet. Om du dessutom utrustar dig med ett par smakfullt läckande hörlurar kommer alla runt om kunna höra den pumpande chipmusiken och inse att du minsann har en chic retrospelskärlek och säkerligen sitter med din sotarmössa käckt på sned i din funkiga vindsvåning och spelar 8-bitars Nintendo med en flaska billigt rödvin på kvällarna.

Ett perfekt spel helt enkelt. Men hipster? Jag ser det inte.