Det var svårt för mig att imponeras över vad jag såg från Sonys visning i natt. Det betyder inte att allt de visade är allt som finns, bara att det som visas är det som ska sälja konsoler. Jag hade gärna sett lite fler nya koncept, och att skrytet om ”a brand new IP” skulle handla om mer än bara titeln. Grafiken knockade mig inte som jag väntade mig, och den kändes opersonlig. Som om det saknades massor av små viktiga detaljer som ljussättning och grafiska filter. Estetiken var identitetslös, och det tekniska lyckades inte övertala mig på egen hand. För första gången var det nya funktioner som fick mig upphetsad, som möjligheten att kunna spela ett spel medan jag laddar ner det! Eller att kunna titta på när någon annan spelar.

Men så kom japanerna ut på scenen, och jag fick äntligen se något som imponerade visuellt. Först ut var Capcom som visade upp något som enligt mig kändes mycket mer putsat och representativt. Sedan kom Square Enix och visade upp sin nya motor. Båda spelen innehöll drakar. Och det var under Square Enix demonstration med den hyperrealistiskt strävande grafiken som en ny oro började sätta sig i mitt huvud. Nyss hade David Cage stått på scenen och pratat om hur 30 000 polygoner äntligen låter honom förmedla känslor på riktigt. Att prata antal polygoner kändes på något vis lika daterat som att snacka antal bits. Men det är som sagt för att sälja konsoler, även om jag inte kan undvika att känna att något gått förlorat.

Sagokänslan, känslan av Final Fantasy, kommer aldrig infinna sig hos mig med den presentationen
Pixar, Dreamworks och Disney skulle kunna satsa på hyperrealistiska ansiktsanimationer med högdetaljerade hudtexturer i sina filmer. Jag tror att anledningen till varför man inte gör det är för att en viss känsla går förlorad. Sagokänslan försvinner. Första gången jag kände att Final Fantasy hade tappat en del av sagokänslan var i och med Final Fantasy VIII. Jag visste att jag verkligen inte gillade de realistiskt proportionerade kropparna, men förstod inte riktigt varför. Coola, moderna designerkläder och fräsiga frisyrer tillsammans med realistisk anatomi hade delvis förstört sagokänslan för mig. Och när jag ser Square Enix nya spelmotor rendera en gammal gubbe med perfekt hår, porer i huden och naturtrogna ansiktsanimationer får jag samma känsla, gånger tio. Sagokänslan, känslan av Final Fantasy, kommer aldrig infinna sig hos mig med den presentationen.

Jag har blivit en gammal prutt som längtar tillbaka till en tid då fantasi var en viktig del i skapandet av känslor spel. Jag säger inte att det är en rationell åsikt, men det är så jag känner. Jag skyller heller inte på tekniken, utan hur den verkar användas. Den här sortens hyperrealism har en viktig roll i vissa spel. Tänk er L.A. Noire! Jag är bara inte säker på att jag håller med Square Enix när det kommer till vilka de spelen är. Jag vill inte ha realism i mina sagor, och tror det är en stor del av att Final Fantasy-känslan saknats i de senaste spelen. Nu är jag lite rädd att Nintendo kommer göra detsamma med Zelda när man får möjligheten.