Igår publicerade jag en krönika här på Svampriket som fick mycket blandade, och framför allt livliga, reaktioner. Om du har missat den rekommenderar jag att du går in och läser den här och först bildar dig en egen uppfattning, innan du läser vidare.

Först och främst vill jag tacka för all respons, både för den som totalt sågat mig och den som hållit med mig. Utan er skulle jag ändå inte få möjlighet att utvecklas, varken i mitt tänkande eller skrivande, och jag har verkligen läst alla era kommentarer noggrant och med stor eftertanke. På många sätt har jag velat svara er alla en och en, men jag känner att den här vägen är bättre att gå. Men åter igen – tack. Bara för att jag inte svarat betyder det inte att jag inte läst.

Efter att ha sovit (ganska dåligt måste jag säga) på saken har jag ändå lyckats destillera ner några specifika saker jag vill lyfta. Det finns vissa saker jag önskar att jag hade gjort annorlunda, men som jag givetvis inte kan förändra. Jag försöker landa i att det här också är en erfarenhet, något jag definitivt kommer bära med mig framöver i mitt skrivande.

Tänkt efter före

Eftersom att jag ändå är en hyfsat välfungerande person är det givet att jag förstod att min krönika skulle kunna få en viss antändning. Hade jag tänkt ännu lite mer hade jag förstått att den förutom att provocera också trampar folk på tårna. Jag önskar att jag hade tänkt till lite mer och förstått skillnaden mellan att provocera och såra. Så till er som känner att min krönika attackerat något ni brinner för – jag ber om ursäkt. Vi arbetar i slutänden för samma syfte, vilket betyder att vi givetvis ska arbeta med varann. Att min krönika skulle syfta att skapa en klyfta mellan olika typer av engagemang är så oerhört fel och jag är väldigt ledsen att det är så den framstår. Jag skulle också ha varit medveten om svårigheterna med att bemöta denna typ av kritik på 140 tecken, insett mina begränsningar och därmed också vägt varje ord mycket noggrannare. Eller inte skrivit något alls. På så sätt skulle jag också undvikit att såra i sociala medier, något som aldrig var meningen och som jag ber om ursäkt för.

Låtit krönikan vila

Även om det aldrig är en ursäkt är vrede emellanåt en förklaring. Min mamma har lärt mig att försöka att alltid räkna till tio innan jag handlar i vredesmod. Mamma, förlåt att jag inte alltid lyssnat på det rådet. Jag önskar att jag hade låtit krönikan vila mer än vad jag gjorde, haft den uppe för egen personlig korrektur längre. Kanske hade jag då också filat bort mycket av ilskan och på så sätt kunnat leverera en krönika vars syfte inte förtas av att jag inte klarat av att separera personligt och privat.

Respekterat varumärket

Det är inte lätt idag att skapa sig ett namn på internet. Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket data som passerar som ettor och nollor genom det stora abstrakta molnet varje dag. I allt detta brus har ändå Svampriket gjort ett enormt arbete med att skapa sig ett namn och hitta sina läsare. Att skada det varumärke, den respekt och det läsarförtroende som Svampriket byggt upp är det som jag fruktar allra mest. När jag för bara strax över en månad sedan blev värvad till Riket var det med en enorm stolthet jag gick in i det här projektet. Jag är nu ledsen att Riket inte kan känna stolthet över mig. Jag kommer göra mitt allra bästa för att reparera den situationen.

Utnyttjat kraften i ett bra språk

Till en början förstod jag inte riktigt vad det stora problemet med innehållet var, det måste jag erkänna. I mitt huvud är det givetvis glasklart vad jag vill säga – men era kommentarer visar att jag har fel på den punkten. Att jag känner mig missförstådd är ett kvitto på att jag inte formulerat mig på ett bra sätt. Även om jag inte är en fullfjädrad skribent så bör jag ha kunnat skriva en krönika inom samma ämne som framfört kontentan på ett mycket bättre sätt. Jag utnyttjade det dåliga språket, och det överskuggar krönikan i sig.

Varit tydlig

Det är i den här punkten allt landar, antar jag. Jag har brustit i mitt språk och mitt omdöme, samt att jag inte har varit tydlig nog. Även om jag skalar av ilskan och de språkliga bristerna kan jag också se att jag inte varit tydlig nog i vad det är för åsikt jag vill framföra.

Så låt mig nu vara tydlig med var jag står. Jag stöttar all form av arbete mot sexism, både i vardag och på professionell nivå. Jag står för att jag är feminist och humanist. I mitt professionella arbete jobbar jag med frågor som rör sexism, jämställdhet, allas rätt till sin egen kropp, rätten till sin egen sexualitet och andra sexualpolitiska frågor. Jag vill tydliggöra att om jag hade varit emot något av det arbete som sker inom dessa områden hade jag inte arbetat inom den organisation jag gör.

Utöver det står jag för att jag vill se ett krafttag mot den sexism som finns både mot män, kvinnor och allt där emellan och utöver. Jag vill se ett krafttag från både privatpersoner, organisationer, föreningar och politiker. Jag vill lyfta HBTQ-perspektivet. Jag vill ifrågasätta sexualiseringen av barn och unga.

Ilskan som fick mig att skriva krönikan utlöstes inte av en separat händelse utan snarare en långvarig känsla av irritation och frustration över att jag upplever en ensidighet i debatten kring spel och sexism. Också den frustrationen och irritationen står jag för. Jag vill se en nyansering i debatten, och det menar jag utan att förminska den debatt som redan sker. Det handlar så sällan i livet om antingen eller, och precis så är fallet också här. Jag förbehåller mig rätten att förespråka nyansering och utveckling utan att det automatiskt betyder att jag är negativt inställd till den debatt som sker idag.

Min förhoppning är att det arbete vi alla gör, oavsett vilket område vi väljer att göra det inom, kommer göra skillnad på samma sätt som våra föräldrars och farföräldrars arbete gjorde.