Förra veckan släppte Bioschock-pappan Ken Levine en bomb. Han meddelade i ett öppet brev att Irrational Games ska läggas ner. Det får till följd att alla anställda får kicken, förutom ett 15-tal som följer med Levine på nya, mindre, projekt. Den här texten handlar inte om hur spännande det ska bli att se vad han kan göra med ett mindre team med en högre grad av självbestämmande. Den handlar om branschens eviga hysch-hysch och hur jag inte kan se särskilt mycket positivt i det.

The first rule of the game you’re making is you do not talk about the game you’re making
Jag har svårt att tänka mig att någon bransch genomsyras av fler förbud, kontrakt, NDA:s (Non Disclosure Agreements) och munkavlar än just spelbranschen. Ofta får vi skribenter inte ens släppa en fis som luktar som spelet vi spelat före ett visst datum. Ändå är det ingenting jämfört med hur det ser ut för de anställda hos främst de stora utvecklarna. Jag har vänner här i Malmö som jobbar på Massive. De utvecklar ett av de mest spännande titlarna just nu, The Division. Vad vet jag om vad de gör på jobbet? Absolut ingenting. Medan jag och vänner i andra branscher inte får nog av att prata jobb blir spelfolket knäpptysta så fort ämnet lyfts.

”The first rule of the game you’re making is you do not talk about the game you’re making”, skulle man kunna säga för att dra en filmreferens. Visst förstår jag vitsen i att inte avslöja allt på en gång, men ofta går det långt överstyr. Tyvärr verkar detta i många fall även gälla inte bara spel under utveckling utan allt annat som har med jobbet att göra.

Leigh Alexander

Som nyhetsreporter kontaktas man ständigt av människor som vill berätta om sitt missnöje med sitt arbete. Det kan vara dåliga arbetsförhållanden, uteblivna löner eller att folk får sparken. Ibland blir det en nyhet, ofta inte. Inom vår älskade spelbransch verkar detta dock vara ytterst sällsynt. Gamasutras Leigh Alexander skriver att en anställd redan för ett år sedan berättade för henne att nedläggningen av Irrational Games kunde komma att ske. ”Ingen pratar med spelpressen. Jag önskar att de gjorde det, men jag fattar. De vill behålla sina jobb”, fortsätter hon.

Jag tror att ”prata inte med någon”-mentaliteten skadar branschen. Inte så mycket oss som bevakar den som de som jobbar i den. Hade anställda haft större möjligheter att larma om osunda arbetsförhållanden och studios som inte funkar som de ska hade kanske fler ohållbara situationer kunnat komma fram. Transparens är nästan alltid något positivt, och att sätta munkavle på sina anställda kan inte vara bra. Om det är något jag hoppas att det paradigmskifte branschen står inför idag medför så är det den blir lite mer öppen. Spel ska inte bara vara kul att spela, de ska vara roliga att göra också, utan att behöva oroa sig för att bli av med jobbet var och varannan dag.