Jag gillar öppna världar i spel. Det är ingen hemlighet att jag tokdiggar Just Cause 2, vilket till stor del beror på den enorma övärlden man kan röja runt i. Samma sak med Far Cry 3. Jag älskar The Saboteur, inte så mycket för spelmomenten som för att man får glida runt i ett öppet 1940-talsparis. Och det behöver inte ens vara så särskilt stora världar heller. Jag älskar till exempel Sly Cooper-seriens ganska små men icke desto mindre öppna städer.

Men det betyder inte att jag inte gillar linjära spel. Helt spikraka spel som rör sig genom korridorer som kanske breddas lite vid tillfällen, men som ändå hela tiden är enkelriktade vägar mot slutet. Halo, Mario, Gears och God of War för att ta några lösryckta exempel. Jag älskar den typen av spel också.

Men en typ av spel jag absolut inte tål är de förbannade jävla mellantingen. Jag hatar dem. Med en brinnande, bubblande, fräsande passion.

Jag tog mig nästan igenom hela Deus Ex 3. Nästan. Men vid inget tillfälle var det en njutbar upplevelse för mig. Det berodde så klart på en mängd saker som inte riktigt gick hem hos mig, men framförallt var det den jävla semiöppenheten i världen.

Jag måste gnida mig mot varenda jävla vägg som en pilsk terrier

Det är inte okej att ha en ”öppen” värld med högvis med gömda föremål och sen helt plötsligt stänga en stor del av den för evigt. När jag ställs inför dilemmat att gå vidare i spelet, eller stanna och leta efter eventuell gömd skit jag missat så kör det ihop sig inom mig. Hur vet jag ifall jag missat något? Hur vet jag när det är okej att gå vidare?

När jag försätts i en sån situation försvinner hela upptäckarglädjen och ersätts med en ångestfylld tvångskänsla. Jag vet, man måste inte ta allt. Men jag vill ju det!

Bioshock-serien är ett annat perfekt exempel, inte minst Infinite. Stora öppna områden med så mycket saker att plocka upp att det är ett under att huvudpersonen fortfarande kan stå upp. Men så kommer man till en dörr och chansen att leta efter föremål man missat försvinner för evigt (eller i alla fall tills man startar om från början).

”Om du lämnar det här området kommer du inte kunna återvända. Är du säker på att du vill gå vidare?” Nej, uppenbarligen är jag inte fucking säker ditt dumma as. Bara eftersom du sa det måste jag gå tillbaka och gnida mig mot varenda jävla vägg som en pilsk terrier för att se om jag har missat någon jävla bandspelare eller något annat meningslöst skräp.

Fan.

Jag blir upprörd bara av att tänka på det. Varför gör utvecklare så? Hatar de spelarna? Eller är det helt enkelt så att alla andra spelare älskar den här sortens vidriga gameplaylösningar? Är det bara jag som blir upprörd över ingenting?

Nä. Nä, så kan det inte vara.