Toppbild lånad från Newgrounds

Det är sommar och semestertider igen. Och efter förra veckans omröstning har jag nu börjat spela mitt tilltänkta sommarspel för 2014; Final Fantasy VIII. Inledningevis är det mycket nytt att lära sig och vänja sig vid, men jag förblir positiv inför det stundande äventyret.

Fem timmar in har det dock inte hunnit hända så mycket än, och veckans Fredagslista kommer inte handla om årets sommarspel, utan mina tidigare. Jag har en hel del, men har begränsat ner denna lista till fem positioner, utbankad i kronologisk ordning. Jag tror ni har en ganska bra hum om vilket spel som kommer först.

Super Metroid

När: Sommaren 1996.
Hur: Med en ”lånad” SNES-kassett under regniga kvällar och nätter.
Sommarbetyg: Regnig och mulen. En jävligt torr glasspinne.

Jag har sagt flera gånger att det var tillsammans med Super Metroid som jag växte upp i mitt spelande. Idag kan man kanske diskutera om ett Metroid-vania är mer vuxet än ett plattformsspel i 2D, men i Super Metroid lärde jag mig att förlita mig på mer än reaktionsförmåga och precisionshopp. I Super Metroid lärde jag mig tjusningen och behållningen av utforskande. Zebes var mörkt och fuktigt, men kändes ändå väldigt levande. Så som jag minns det idag så tog min genomspelning hela sommaren. Jag tog väldigt små, korta steg – dog och fick börja om flera gånger. Men jag lärde mig under resan. Jag lärde mig och blev bättre. Troligtvis var detta också min första kontakt med ett levelsystem och karaktärsutveckling.

Kassetten hade jag lånat av Micke och Mattias, två sommarvänner vars föräldrar hade sommarstuga i närheten. De hade själva klarat spelet flera gånger, och när jag väl fick spelet för mig själv för en stund var jag inte redo att släppa in dem i äventyret. Jag ville uppleva det själv, utan deras inblandning. Efter ett tag fick jag känslan av att de ville ha tillbaka sin kassett, men jag var ju inte på långa vägar färdig. Så jag sa åt min mamma att säga att jag var sjuk när de ringde, stängde in mig i mitt rum och fortsatte spela. Tillslut nådde jag Moderhjärnan. Det var, och är än idag, en av de starkaste och mest svettiga bosstrider jag någonsin har upplevt. När striden var över och jag hade lyckats fly från Zebes infann sig en känsla av tomhet. Samtidigt var det ett enormt lyckorus som rann genom kroppen, för jag hade klarat av det som många gånger kändes som omöjligt. Och jag tror att jag redan då insåg att detta spel, och denna sommar, skulle bli ihågkommen många år framöver.

World Cup 98

När: Sommaren 1998.
Hur: Tillsammans med min vän Fredde, i mina föräldrars vardagsrum.
Sommarbetyg: Medioker. Som en frostig vaniljpuck, ungefär.

Sommaren 1998 spelades det Fotbolls-VM i Frankrike. För att tjäna lite pengar under sommaren så jobbade både jag och min barndomsvän hemma på gården. Vi tog in hö till gårdens hästar, och vi klyvde ved till tonerna av Eurodisco på ett gammalt kassettband. På kvällarna tittade hela familjen på kvällens VM-matcher. Efter det, under de få timmarna mellan att matchen var över till att vi var tvungen att lägga oss för att orka med nästa dag, spelade vi också årets upplaga av VM-spelet till Playstation. Fotbolls-VM 1998 var den första turneringen jag minns där Sverige inte hade kvalat sig vidare. Visst var det å ena sidan tråkigt, men det var också där jag insåg att jag verkligen tyckte om fotboll i sig, mer än att heja på ett specifikt lag. Många framtida idoler trädde också fram under detta VM; Mark Viduka, Brian Laudrup och Zinedine Zidane, för att nämna några.

Fredde var en riktig statistik-nörd. Han samlade hockeybilder endast för att se spelares statistik på baksidan och kunde memorera det allra mesta. I spelet försökte vi under turneringens gång återskapa det vi sett i matcherna – eller för den sakens skull: förändra ödet för ett favoritlag till det bättre. Spelet i sig var kanske inget vidare, som de flesta av EA Sports VM/EM-spel så var det ganska utvattnat och sparsmakat till skillnad från det årets FIFA-release. Men det gjorde inte så mycket, för under den sommaren, under dessa ganska mediokra sommarkvällar var det med samma landslag och samma spelare som i den riktiga världen som vi ville spela. Och även i vårat VM var det Frankrike, och inte Brasilien, som tog hem bucklan.

Grant Theft Auto: Vice City

När: Sommaren 2003.
Hur: På min relativt nybyggda dator uppställd vid köksbordet, i ”mitt egna” hus.
Sommarbetyg: Helt ok. Som små ”Knattar” man köper från Glassbilen.

Alldeles bredvid mina föräldrars hus står ett annat hus som ingår i tomten. När jag hade klarat uppkörningen dröjde det inte så länge innan jag flyttade in där, i mitt alldeles egna hus. Jag har många fina minnen från den tiden, fester som liknade de i amerikanska highschool-filmer och väldigt mycket tokigheter därtill. Men under sommaren brukade jag också jobba väldigt mycket. Mitt jobb under sommaren 2003 var väldigt påfrestande, då jag jobbade på ett psykiatriboende. Det var långa resor, långa arbetspass och väldigt psykiskt påfrestande. Så när jag kom hem från jobbet var jag inte kapabel till vidare mycket alls. Förutom att spela GTA: Vice City.

Det hade släppts på Playstation 2 under föregående höst och jag hade testat på det innan. Men det var på PC, under denna sommar, som jag verkligen spelade det. Jag spelade det i oändlighet, känns det som nu. Jag klarade av kampanjen två gånger (en gång med fusk och en utan) men mest så åkte jag omkring i bilar som såg ut som bilarna jag hade på väggen när jag var ännu yngre, och lyssnade på musik. Fantastisk musik. Precis som i föregångaren, GTA 3, som jag också spelade på PC så byggde jag snart mina egna radiostationer av min mp3-samling. Jag minns hur jag inte ville bryta illusionen rakt av och satte därför upp regler för mig själv att inte blanda in musik som var yngre än 1989. Sen körde jag på motorcykel runt i ett soldränkt Vice City, utförde stunts, fördrev tiden och försökte att inte tänka på morgondagen då jag skulle tillbaka till jobbet igen.

Command & Conquer: Generals – Zero Hour

När: Sommaren 2005.
Hur: Hemma hos min vän Niklas, med en nu ganska gammal och dassig dator.
Sommarbetyg: Blev bra mot slutet. Som en Calippo när den smält lagom mycket.

Min vän Niklas dyker upp här och där bland mina anekdoter. Detta är för att vi har spenderat väldigt mycket tid tillsammans, oftast hemma hos honom. Niklas bor nämligen i ett lagom isolerat hus för sig själv, vilket var perfekt när man var i en viss ålder och endast ville spela dataspel via LAN. Sommaren 2005 var jag ”mellan förhållanden” och ville inte socialisera vidare mycket med folk över huvud taget. Jag ville isolera mig med människor jag litade på, och spela så mycket datorspel jag bara orkade med. Så det gjorde vi. Vi packade bilen full med datorutrustning, billig Lidl-cola och ostkrokar och åkte hem till Niklas för att isolera oss i veckor.

Command & Conquer: Generals samt tillägget Zero Hour släpptes redan under 2003 och vi hade alla spelat det en hel del innan dess. Men under veckorna hos Niklas var LAN-förhållandena optimerade, så medan husvärden spelade World of Warcraft för fulla muggar, spelade jag, Jonas och Niclas istället Zero Hour till förbannelse. Vi spelade sällan mot varandra. Istället valde vi en riktigt stor karta som vi fyllde med svåra fiender samt oss själva i något praktiskt hörn. Spelandet gick sedan ut på att försvara sig så gott det bara gick medan vi rustade våra läger med kärnvapen till förbannelse. När motattacken sedan ägde rum var det alltid någon av oss som ”råkade” avfyra en missil eller tio mot någon av oss, och sedan var striden mot varandra i full gång. Det var ett väldigt hjärndött sätt att spela spelet, men det var precis jag behövde den sommaren och därav har det etsat sig kvar i mitt minne.

Rock Band

När: Sommaren 2008.
Hur: I det vita huset jag tidigare bodde i, med full banduppsättning.
Sommarbetyg: Ostadigt och omväxlande. Som mjukglass med lite för mycket topping.

Under slutet av 2007 flyttade jag återigen hem till föräldrarna. Jag behövde komma bort från Bollnäs ett tag, jag började studera och på ny kula. I takt med att jag kom min bror närmre igen så växte också mitt spelintresse till sig avsevärt. Efter någon månad köpte vi en tidig julklapp tillsammans i form av en Xbox 360, med en plastgitarr som tillbehör. Jag blev fullständigt begeistrad av konceptet bakom Guitar Hero och håller fortfarande Guitar Hero 2 högt. Men något saknades. Mitt favoritinstrument fanns inte med i repertoaren ännu, men det skulle komma att ändras.

Rock Band släpptes i USA redan under hösten 2007, men led av enorma förseningar i Europa, där det inte släpptes förrän hösten 2008. Det kunde dock inte stoppa oss, som importerade både spelet och instrument från staterna (med en enorm fraktavgift, dessutom). Men paketet kom fram, och under sommaren riggade vi upp hela setet i huset på gården där jag en gång i tiden bodde, så vi kunde hamra på ostört och på högsta volym. Tittar jag idag på min köphistorik på Xbox Live så är listan fylld av låtar och låtpaket som vi köpte under den sommaren. Vi spelade timslånga låtlistor, hamrade på tills svetten lackade, käkade pizza, klättrade på topplistorna och hade tillsammans förbannat kul. Jag har spelat både Rock Band och dess två uppföljare ganska mycket sedan den sommaren, men det har aldrig blivit så speciellt som då, när ”bandet” var samlat och vi alla mot sista refrängen aktiverade ”overdrive” samtidigt. Jag kommer aldrig glömma det.

Hörni, jag skulle kunna köra på i flera positioner till. Nostalgi är lite min grej. Men jag vill gärna veta vilka era varmaste sommarspel-minnen är. Lämna en kommentar!