Retro har aldrig varit såhär hett. Pixlarna är både trendigare, snyggare och mer hipp än David Cages ansiktsanimationer – ju vassare kanter desto bättre. Att kalla det för en trend är fel, för trender kommer och går, men det som gör retro så populärt är tidlösheten. Retro är inte en trend, för retro kommer aldrig gå ur tiden.

Ibland lyckas man hur bra som helst med greppet. I Thomas Was Alone används den sparsmakade visuella designen till att berätta en historia. Den fyller en funktion. Men i andra fall känns det mer som man klistrar på en retrokostym för att flörta med oss som var med under de tidiga dagarna. Visst kan man argumentera att det fortfarande bidrar till att spelet ser snyggare ut – men många gånger känner jag att det är ett lite för enkelt och billigt grepp.

Shovel Knight rattar in musiken musiken perfekt
Ska man flörta med mitt retrohjärta ska man göra det med stil och finess. Det lyckas Yacht Club Games med väl. Från bildruta ett köper jag inramningen, den ostiga handlingen, spelupplägget och inte minst musiken. Åh herregud musiken! Ljudet från 8-bitarsgenerationen är så ikoniskt och träffande och Shovel Knight rattar in den perfekt. Inte bara för att tonerna är de rätta, utan även stämningen som musiken förmedlar. Den bjuder in till utforskning, den bygger upp känslan av äventyr och hjältemod och den låter hela tiden förbannat bra. Kanske för att man inte blint fokuserat på NES-ljud, utan lånat in andra instrument också.

Spelmekaniskt blandar Shovel Knight friskt från biblioteket av plattformsspel från framförallt 8-bitargenerationen. Det mest påtagliga är, bristen på buster till trots, Mega Man. Det dröjer inte många banor innan man börjar känna igen, och tillslut lita på, världen och dess fysik. Man vågar precisionshoppa eftersom du som spelare tillåts precision. På samma sätt accepterar du att du väldigt enkelt kan dö av stup och taggar. Det är fortfarande frustrerande, men det är väldigt skönt att spelet inte nämnvärt straffar dig så hårt. Visst, du förlorar lite poäng som du eventuellt inte kan återfå, men du har oändligt med liv, och varje bana har flera checkpoints.

Andra influenser syns också väldigt tydligt. Ducktales har fått låna ut käppen, även om den nu är förklädd till en spade och inte är lika övermäktig som i Capcoms NES-klassiker. Jag tycker mig också se influenser från en handfull andra Konami och Capcom-spel i Shovel Knight. Men det stannar vid influenser, aldrig känns spelet plagierat eller inspirationslöst. Snarare upplever jag att man vill hylla retrokulturen, och att man plockade ihop en best of-lista för att göra det så bra som möjligt.

Det finns ett större djup än vad man från början kan ana bakom det till synes simpla plattformsspelet
Ackompanjerar gör också en stor dos humor, framförallt i dialoger men även plumpa situationer som uppstår under spelets gång. Dessutom finns det ett större djup än vad man från början kan ana i statistiken bakom det till synes simpla plattformsspelet. Med poängen du tjänar kan du köpa nya vapen, magier, hjälpmedel och uppgraderingar. De kan bjuda in dig till att utforska världarna efter nya hemligheter, eller hjälpa dig med den där jobbiga bossen som blockerar vägen fram. Du kan också kötta dig igenom spelet utan att se dig om. Valet ligger hos dig och spelet håller ihop oavsett vilken väg du tar.

Jag började spela Shovel Knight mest för att få en inblick i vad det var för typ av spel. Det var inte vidare dyrt och presentationen såg intressant ut utifrån sett. Men jag blev kvar, och under sommaren spelade jag mig under både längre och kortare sessioner genom spelet. Och ändå står jag här nu och känner att jag vill spela mer. För Shovel Knight är mer än en schysst hyllning till en svunnen tid – det är ett besked att plattformsspel i två dimensioner inte längre behöver byggas upp av nostalgi, utan lika gärna kan handla om tajt spelmekanik, vackra färger och episk musik.

Länge leve retro.