MiyamotoJag var tio år och hade precis fått en ny speltidning. Framsidan pryddes av Shigeru Miyamotos leende ansikte. Jag älskade Nintendo mer än någonting annat. Bestämt lade jag en hand på omslaget och sa med stolt röst:

”När jag blir stor skall jag bli som honom”.

De vuxna omkring mig svarade med förvirrade blickar, de visste ingenting om spel, knappt vem Super Mario var. Men det gjorde inget just då, för jag visste vad jag ville.

Åren gick. Ju äldre jag blev, desto mer kände jag att något var fel. Folk tyckte att jag var lite udda, rent av konstig. Jag var en ung tjej som inte kunde sluta prata om The Legend of Zelda och Nintendo.

”Varför är jag så udda?” Undrade jag ofta. Flera av killarna jag kände spelade ju. De spenderade timmar med allt från World of Warcraft till Pikmin. De fick aldrig några förvirrade blickar, skeptiska kanske, men aldrig ifrågasättande. Jag började sakta förstå att något var skevt med spelindustrin.

Högstadiet blev som ett hårt slag i magen. Redan under de första veckorna tittade två äldre killar roat på min skolkalender bredvid mig. På omslaget hade jag ritat av mig själv som Link. De skrattade, pekade och skämtade om mitt intresse. Jag satt precis bredvid. Det var inte coolt för någon som mig att gilla spel längre. Något gick sönder inom mig den dagen. Jag försökte dölja mitt intresse i flera år.

screenshot-8Det var inte förrän i gymnasiet som jag försiktigt vågade fråga två personer i min klass om Skyrim var värt att köpa. Det var efter detta som jag vågade ta upp mitt spelintresse på riktigt. Inget skulle få komma i vägen. Jag upptäckte Elder Scrolls, Tomb Raider och framför allt Dragon Age, spelserien som skulle förändra mitt liv.

Under alla dessa år ritade jag frenetiskt, men tänkte aldrig på att jag kunde göra något utav det. Det var inte förrän efter studenten som jag faktiskt kopplade att mitt brinnande spelintresse och mitt ivriga skissande kunde kopplas ihop för att bygga en karriär.

Samtidigt som den tanken började gro inom mig blev jag spelskribent. Jag skrev krönikor, recensioner och förtittar. Jag besökte Biowares huvudkontor i Edmonton och förundrades över stämningen på kontoret. Alla såg trötta ut, det var bara någon månad kvar tills Dragon Age: Inquisition skulle släppas, men utvecklarna skrattade hela tiden tillsammans. ”It’s a lot of work” sa producenten Cameron Lee till mig, ”but it’s all worth it.”. När jag gick och la mig den natten bestämde jag mig – jag skulle bli spelutvecklare.

Ett år senare sitter jag nu på en spelutbildning och kämpar så hårt jag kan. Känner hela tiden att det bubblar lite av spänning inom mig, för jag är närmare min dröm än någonsin. Men samtidigt blir jag frustrerad, för hur duktig hade jag inte varit om jag börjat utveckla redan som tonåring? Om jag bara vågat vara lite mer som mitt tio-åriga jag?

hur duktig hade jag inte varit om jag börjat utveckla redan som tonåring?

Jag vet att det finns många som jag där ute. De som fått samma oförstående blickar. De som låtsas vara kille för att inte bli trakasserade online. De som inte vågat följa sina speldrömmar. De som inte passat in i spelindustrins snäva syn på spelare.

För jag vet ju att det fortfarande är en sexistisk värld jag träder in i, Gamergate gör sig hela tiden påmind. Utvecklare som faller utanför ramarna får ofta utstå trakasserier, både på och utanför arbetet.

Men det finns ljusglimtar. Se bara på Teklafestivalen i somras där unga tjejer fick lära sig allt från robotprogrammering till speldesign. Som jag önskar att det hade funnits när jag var yngre. Jag ser också hur spelföretagen ett efter ett börjar ta vara på jämställdheten på arbetsplatsen och representationen i sina spel. Långsamt men säkert.

Just nu är jag nog närmare mitt tio-åriga jag än någonsin. Jag ser med sorg på alla de åren där spelintresset sköts undan, jag ser med sorg på alla de åren då jag inte vågade vara mig själv.

Jag vet att det låter hemskt cheesy, men jag tänker skriva det ändå. Följ era drömmar, spela det ni vill spela, gilla det ni gillar, nörda på så mycket ni kan. För en dag kanske det är ni som ler på det där tidningsomslaget och väcker en ny persons dröm.

Text av Kajsa Lundquist

Kajsa Lundqvist är skribent hos IGN-Sverige och en tönt av rang. Dragon Age is her game och allt hon någonsin pratar om. Nämner du Solas eller Alistair kommer det garanterat tårar. Drömmer om att en gång få designa en alv som bryter spelarnas hjärta.