Doom är verkligen en av de där serierna jag aldrig någonsin tagit del av. Jag har haft en speldator exakt noll sekunder av mitt liv så det föll sig aldrig så att jag började PC-gejma med brinnande iver. Så när jag nu i helgen satte mig ner och brände igenom några matcher i Doom (2016) så var det mitt allra första möte med serien. Vilket verkar ha varit en jävla tur.
Den här var inte med i betan.
Folk hatar nya Doom. H-A-T-A-R det . Nu kanske inte Steam-recensioner alltid är det mest representativa för vad det mänskliga släktet tycker och tänker, men den absoluta majoriteten har verkligen varit obönhörliga. Det är för likt Unreal Tournament och Quake. Det är för likt Halo. Det är inte Doom. Inte på riktigt.
Själv satt jag där och visste inte bättre än att ha kul. Jag spelade ingen enorm mängd, det ska sägas, men det jag spelade var riktigt roligt. Jag var mestadels bedrövligt usel, men jag hade roligt. Jag brydde mig inte om huruvida det kändes mer Unreal Tournament än Doom, eftersom jag inte spelat varken eller. Jag tyckte bara det var kul att skjuta folk i huvudet. För, som ni vet: mord är kul.
Att jag tyckte om det jag spelade har egentligen en väldigt enkel förklaring. Det är inte Call of Duty. Det här är en klassisk arenashooter som ignorerat den trend som helt dominerat multiplayershooters de senaste åren. Istället för att nästan enbart gå ut på att den som ser den andre först vinner har spelare här mycket mer liv och vildsinta jakter och dueller kan uppstå.
Inte de här heller
Där jag i multiplayer de senaste åren ofta känt att jag knappt hinner fatta varför jag dör får jag här alltid en chans att slåss tillbaka. Och även när jag dör så lär jag mig. Att spela i en beta är så klart inte samma sak som att köra live (betor tenderar att vara fulla med skribenter, som generellt är mindre inbitna och svinbra än gemene spelare) men jag kände att jag ganska snabbt fick grepp om spelet och kunde sätta emot.
Så fans av Doom hatar Doom för att det är för lite Doom, medan jag uppskattar Doom för att det inte är Call of Duty. Det är kanske inte den mest givande sammanfattningen, men jag tror ändå att det till viss del säger något vettigt. Arenashootern är tillbaka och det är en jätterolig utveckling. Är Doom det bästa exemplet? Kanske inte. Men det är köttigt och snabbt och fullt av mord, på helt rätt sätt. Så jag tänker strunta i Steam-recensionerna och hålla peppen uppe inför det fulla spelet.
Förutom att vissa vapen tar upp 1/4 av skärmen så är mitt största problem med Doom att det inte kan bestämma sig för vad det är. Det blandar hejvilt från med grejer från olika FPS-spel. Det är en areanshooter, men man får välja vilka vapen och perks man vill ha. Det är en arenashooter, men man kan göra coola dödsattacker i närstrid. Det är en arenashooter, men man har en rocketpack för att dubbelhoppa och man kan klättra upp på höga avsatser. Det är en arenashooter, men man kan bli en demon och gå från sist till först på scoreboarden.
Jag ser verkligen fram emot att spela kampanjen i Doom, men arenashooterns framtiden lämnar jag till Reflex (http://reflexfps.net/), det är mer min grej 🙂
Tycker det ser riktigt bra ut! Har inte haft möjlighet att testa betan ännu. Spelade DOOM 2 som en galning när det begav sig. Lirat mängder av DOOM 3, Quake, Quakeworld, Quake 2, Quake 3 Arena, Unreal Tournament etc etc etc och tycker ändå detta verkar kunna stå på egna ben. Varför skulle man inte kunna få lov att blanda in olika bra saker från andra spel? Det gör ju bara att det inte blir ett ”run-of-the-mill” FPS som man spelat tusen gånger innan. Även om jag älskar det rena och enkla i subgenren ”arenashooter” så tycker jag det är kul när man blandar in nya grepp. Grepp som, om det görs bra, kan definera subgenren ytterligare.