Det kalla konsolkriget

En gång i tiden hade jag väldigt starka åsikter om vilken konsol som var bäst. Det var uppenbarligen Playstation och att säga något annat betydde att man var helt jävla tappad. Att jag tyckte så berodde så klart huvudsakligen på att jag enbart ägde en PS2:a, som dessutom var min allra första konsol. Visst hade jag argument om att PS2:an flest och bäst spel, och att det var den överlägsna vinnaren av sin konsolgeneration, men i slutändan handlade det nästan uteslutande om att jag gillade Playstation för att jag ägde en Playstation och om jag erkände att en annan konsol var bättre så innebar det ju att jag inte ägde den bästa möjliga konsolen.

Det är nu år 2021 och jag har hunnit gå igenom en hel hög med konsoler sen Sonys gamle trotjänare. Min position som Sony-fanboy förlorade jag redan när jag av ekonomiska skäl fick ge upp drömmen om en Playstation 3 och istället fick sänka mig till en Xbox 360. Därefter tappade det lite charmen att stenhårt positionera sig åt ena eller andra hållet och min generella åsikt blev med åren istället att alla konsoler är ganska kassa. Inte som i ”pece mäster rejs”, utan bara för att det finns en användarovänlighet som ligger som en blöt filt över all massproducerad hårdvara vars syfte är att mjölka så mycket pengar som möjligt ur sina användare.

Jag vet inte om det finns ett konsolkrig som idag brinner lika hett som jag uppfattade att det gjorde back in the day, men det skulle nästan förvåna mig om så inte var fallet. Meningslös positionering kring konsumtionsartiklar är en senkapitalistisk folksport. Men eftersom jag vuxit upp något så hänger jag inte like mycket med tonårsgrabbar, som brukar vara de mest vildsinta kombatanterna, och är därför för det mesta långt ifrån dagens konsol-slagfält.

Med det sagt märks krigets fasor av även för oss som inte befinner oss på fronten, de tar bara en något annan form. Man kan säga att konsolkrigartendenser åldras som ett riktigt dåligt vin. Det finns så klart även vuxna människor som ger sig ut med dragen lans och mord i ögonen när de tre konsoljättarna kommer på tal, men för det mesta tycks de impulserna ha mognat till någon slags självömkande kränkma.

Det baseras i samma behov att använda sitt val av hemelektronik som en ersättning för en personlighet, men nu är man mindre intresserad av att sänka andra och mer rädd för att själv bli nedplockad. Istället för att gå till attack mot andras preferens sitter man nu med tunnhudad defensivitet och tolkar in oförrätter mot sin favoritkonsol varhelst man tittar.

Kritik mot en konsol man gillar kan omöjligt vara bara just det. Det känns ju i känslorna, vilket måste innebära att personen som kritiserar konsolen är elak. Det kan inte vara så att de har en annan åsikt, eller till och med en valid kritik värd att lyssna på, de är bara elaka elakingar som vill min konsol illa. Och eftersom min konsol är en förlängning av mig, så vill de mig personligen illa.

Det här är hur situationer uppstår som den där gången vi på Svampriket i en kommentar anklagades för att ha vuxenmobbat Nintendo, exempelvis. Inte någon person på Nintendo, för att vara tydlig, utan företaget Nintendo som stort. Det här är hur faktiska spelskribenter kan säga saker som att människor som inte sprider sin kritik jämnt och rättvist över alla konsoler ägnar sig åt någon slags krypto-konsolkrigande. Varför personer vars uppgift det är att bevaka spelbranschen känner ett behov att gå in och “balansera” all kritik mot sin favoritkonsol genom att rada upp köpargument direkt från utgivarens hemsida.

Varför den här kulturen existerar är svårt att svara på. Det är till någon grad väldigt grundläggande mänskliga impulser, förstärkta av en frenetisk konsumtionskultur och ivrigt påhejade av pengahungriga storföretag som alltid står redo att monetisera din lojalitet. Men oavsett vad orsakerna är, så behöver vi alla göra vårt bästa för att inte hänfalla åt den här typen av beteende.

För det är ärligt talat sjukt töntigt.