Bild av Dan Schoening
The Legend of Zelda Àr en fantastisk serie. VÀldigt fÄ spelserier har klarat sig sÄ vÀl under sÄ mÄnga Är. Medan andra serier som inledde sin karriÀr samma Ärtionde har dalat frÄn sin forna storhet, lever The Legend of Zelda kvar som en av spelvÀrldens mastodonter. Spelerien har en vÀldigt hög lÀgsta nivÄ, men har Àven nÄgra av spelvÀrldens högsta krav att bÀra pÄ axlarna av varje ny titel. The Legend of Zelda har nÄgra av spelvÀrldens mest kritiska fans, och det verkar som att varenda titel hatas av en stor mÀngd mÀnniskor nÀr den vÀl slÀpps.
Det hör liksom till att ett nytt Zelda-spel mĂ„ste utstĂ„ massvis av kritik, för att nĂ„gra Ă„r senare erhĂ„lla nĂ„gon sorts upprĂ€ttelse. Jag tror den ritualen började med Majoraâs Mask, och det tog definitivt fart med Wind Waker. Men vissa av de hĂ€r titlarna har jag inte riktigt lyckats acceptera trots retroperspektiv. SĂ„ hĂ€r Ă€r de fem sĂ€msta Zelda-spelen, enligt mig.
Och med Zelda-spel menar jag fullvĂ€rdiga Zelda-spel som följer formulan, alltsĂ„ inte spin-offs och oheliga styggelser. Spel som Linkâs Crossbow Training eller Philips spel gills alltsĂ„ inte.
5. The Legend of Zelda: Four Swords
Nintendo anklagas ofta för att inte lansera tillrĂ€cklig mĂ„nga nya spelserier. Egentligen menar man âinte lanserar tillrĂ€ckligt mĂ„nga AAA-serierâ, för om man ser till smĂ„ produktioner Ă€r Nintendo Ă€ndĂ„ ganska flitiga pĂ„ att satsa pĂ„ helt nya titlar. Men Ă€ven nĂ€r en ny del av en gammal serie kommer ut brukar Nintendo ladda spelet med nya idĂ©er, medan man fĂ€ster ett kĂ€nt namn pĂ„ produkten. Och vet ni vad, ibland kĂ€nns det ganska omotiverat. Med tanke pĂ„ hur Four Swords spelas, borde det kanske hetat nĂ„got annat. För som det stĂ„r nu blev jag bara besviken, eftersom jag förvĂ€ntade mig ett Zelda. Det finns inte mycket Zelda att hĂ€mta hĂ€r, och det kunde lika gĂ€rna fĂ„tt bli nĂ„got helt nytt. Ytterligare minuspoĂ€ng för hur svĂ„rt det var att fĂ„ till att spela det med tre vĂ€nner. Var det nĂ„gon alls som lyckades?
4. The Legend of Zelda: Oracle of Ages/Seasons
NĂ„got av det viktigaste för mig Ă€r att jag etablerar en relation till spelet jag spelar. En personlig koppling. NĂ„got djupare Ă€n bara bra gameplay. En X-faktor som Ă€r svĂ„r att sĂ€tta fingret pĂ„. Det Ă€r dĂ€rför jag Ă€r sĂ„ kĂ€r i spel som Asuraâs Wrath, Yoshiâs Island och Ilomilo. Det Ă€r Ă€ven det enda som hindrar mig frĂ„n att placera Majoraâs Mask pĂ„ den hĂ€r listan. Jag har en personlig relation till dem, det kopplade pĂ„ en annan nivĂ„. Och sĂ€llan har den kopplingen varit sĂ„ frĂ„nvarande som Oracle of Ages/Seasons. Snacka om identitetslösa spel. Problemlösningen Ă€r OK. VĂ€rldskartan Ă€r OK. Storyn Ă€r OK. Presentationen Ă€r tekniskt sett OK. Men hĂ€r finns ingen personlighet, ingen egen identitet. Det Ă€r bĂ€rbart Zelda efter A1-mallen. Inte ens de sĂ€msta Zelda-spelen Ă€r sĂ„ hĂ€r trĂ„kiga och intetsĂ€gande.
3. Zelda II: The Adventure of Link
Det finns nog tvÄ sorters lÀsare dÀr ute, i grova drag. Den som tycker det Àr uselt att det hÀr spelet Àr med pÄ listan, och den som tycker det Àr uselt att det hÀr spelet inte ligger pÄ förstaplatsen. Jag har försökt ta hÀnsyn till varje spels tidsepok, Àven om Zelda-serien i all Àrlighet kÀnns ganska tidslös och dess Àldre titlar fortfarande hÄller upp vÀldigt bra. Men Àven om jag ser pÄ The Adventure of Link ur ett sent 80- tidigt 90-talsperspektiv kan jag inte acceptera spelet. The Adventure of Link slÀpptes hÀr 1988. Bara tre Är senare slÀpptes A Link to the Past. Men det i Ätanke Àr det extremt svÄrt att se pÄ Adventure of Link som nÄgot annat Àn ett vÄgat men misslyckat experiment. VÀrldskartan Àr korkad. Byarna Àr korkade. Logiken Àr korkad. Och det alldeles för stora fokuset pÄ taffliga strider framför problemlösning Àr otroligt korkad.
2. The Legend of Zelda: Spirit Tracks
Det var ungefĂ€r hĂ€r jag gav upp. Det var ungefĂ€r hĂ€r jag slutade hoppas pĂ„ att vi nĂ„gonsin skulle fĂ„ se ett till bra bĂ€rbart Zelda-spel efter Linkâs Awakening och Minish Cap. Jag hade förstĂ„s fel, dĂ„ vi nyligen fick det fantastiska A Link Between Worlds. Men nĂ€r jag satt och spelade Spirit Tracks kĂ€ndes det ganska hopplöst, trots att jag pĂ„ nĂ„got vis lyckades övertala mig sjĂ€lv att jag typ kanske gillade det lite. Jag gjorde allt för att bortse frĂ„n att det Ă€r Zelda, och bara se det som ett kontextlöst tv-spel. Och dĂ„ var det ju rĂ€tt bra. Men sen mindes jag alltid att det hette Zelda, och vad det kunde varit. Vad det borde varit. Jag hade kunnat acceptera ett âutforskandeâ som bokstavligt talat var on-rail, dĂ€r Link aldrig fĂ„r vandra fritt. Men nĂ€r man dessutom gör det till ett jĂ€vla omstĂ€ndligt och skittrĂ„kigt Pacman-spel orkar jag inte lĂ€ngre. Det hĂ€r spelet har seriens sĂ€msta utforskande nĂ„gonsin,
1. The Legend of Zelda: Phantom Hourglass
NĂ€r jag började skriva den hĂ€r listan trodde jag Majoraâs Mask skulle slĂ„ss mot Phantom Hourglass om förstaplaceringen. BĂ„da spelen har liknande ârepetera samma sak om och om igen under tidspressâ som drar ner mitt nöje av dem. Men ju mer jag tĂ€nkte pĂ„ det, desto mer insĂ„g jag att det jag faktiskt Ă€lskar med Majoraâs Mask Ă€r sĂ„ bra att spelet inte platsar pĂ„ den hĂ€r listan. BerĂ€ttelsen, karaktĂ€rerna, estetiken, stĂ€mningen, och konceptet Ă€ven om det Ă€r utfört pĂ„ ett sĂ€tt som fĂ„r mig att kĂ€nna att jag tappar framgĂ„ngen jag gör. Majora’s Mask Ă€r min största besvikelse, men det Ă€r lĂ„ngt frĂ„n sĂ€mst.
Nej, vĂ€rldens sĂ€msta Zelda-spel mĂ„ste vara Phantom Hourglass. Det Ă€r fullkomligt bortom mig hur det hĂ€r spelet ens kan existera, och Ă€n mindre hur inte alla som spelat det blivit totalt frustrerade. Kortfattat besöker du Ocean Kingâs Temple efter varje boss, och försöker ta dig lĂ€ngre och lĂ€ngre in efter att du fĂ„tt mer sand i ditt timglas. Sanden representerar hur mycket tid du har pĂ„ dig i templet, och nĂ€r tiden Ă€r slut Ă€r det kört. Jag hatar tidsbegrĂ€nsning i spel. Speciellt nĂ€r det bara Ă€r en klocka som tickar ner. Men vĂ€nta, det Ă€r inte allt! Inte nog med att det gĂ„r pĂ„ tid, och inte nog med att du mĂ„ste ta dig igenom samma vĂ„ningar om och om och om igen. HĂ€r finns dessutom vakter, som du mĂ„ste smyga dig förbi. Oj, blev du upptĂ€ckt? Sorry, du kan inte slĂ„ss mot dem. De Ă€r oslagbara.
SÄ vi har repeterande, tidsbegrÀnsning, stealth, och osÄrbara fiender.
Ett av dessa element hade förmodligen rÀckt för att förstöra spelet för mig.
Men nÀr alla klumpas ihop i ett och samma spel fÄr jag lust att slÄ pÄ en höna tills hennes vÀnner kommer och avslutar mitt lidande.
Glöm inte att Four Swords (GBA) och Four Swords Adventures (GC) är olika spel! Antar att du menar FSA eftersom du har det omslaget och pratar om hur svårt det var att koppla ihop till fyra spelare. đ
Jag skulle nog också placera Phantom Hourglass sist av de jag spelat (har inte spelat Oracle of Seasons, Link’s Awakening, Minish Cap och Four Swords). Det är nog det enda spelet i serien jag känner att jag aldrig vill spela om igen.
Spirit Tracks tyckte jag mer om, och jag skulle nog säga att Skyward Sword har sämre utforskning än det, även om det är marginellt. Tyckte ändå att det kändes rätt fräscht att styra allt med pekskärmen, och det fungerade förvånansvärt bra.
Oracle of Ages gillade jag, men ja, lite identitetslöst kändes det. Minns bara två dungeons som var lite speciella. Mermaid’s Cave där man reste fram och tillbaks genom tiden för att komma igenom, och Jabu Jabu’s Belly där man ändrade på vattennivån (vilket jag aldrig haft något emot i Zelda-spelen, faktiskt).
Adventure of Link gillade jag, även fast det likt det första Zeldat inte riktigt känns som Zelda gjort från ALTTP och framåt. Striderna kunde vara lite dryga ibland, ja. Men det kändes ändå sällan orättvist när man dog. Man fick lov att lära sig hur fienderna fungerade (likt första Zeldat), för att kunna ta sig vidare.
Tycker du knåpat ihop en lista som jag i mångt och mycket hade kunnat kopiera och skriva under på själv. Hade dock inte placerat PH på förstaplatsen då utforskandet kändes mer intressant och mer strömlinjeformat och mindre utdraget i förhållande till spelet de är en uppföljare till-TWW. Dessutom är vapen/föremålsanvöndningen riktigt rolig och flera intressanta pussel får löses. Men ja: TotOK räcker som argument för att ha med spelet på listan. För mig hamnar därför Spirit Tracks närmare förstaplatsen av just den anledning du nämner: man tappade hoppet. Det här är ju samma som PH fast sämre. Så linjärt och styrt vilket tog bort mycket av äventyret.
Annars är det bara Skyward Sword som av de stationära är nära att hamna på en lista som denna. Nu gör både story och kontroll att spelet håller sig borta från listan, men det linjära skadar upplevelsen, uppgraderingssystemet är underutnyttjat och jag saknar is/snötemat (varför två eldtempel?).
Tack för trevlig läsning!
Glöm inte att Four Swords (GBA) och Four Swords Adventures (GC) Ă€r olika spel! Antar att du menar FSA eftersom du har det omslaget och pratar om hur svĂ„rt det var att koppla ihop till fyra spelare. đ
Jag skulle nog ocksĂ„ placera Phantom Hourglass sist av de jag spelat (har inte spelat Oracle of Seasons, Link’s Awakening, Minish Cap och Four Swords). Det Ă€r nog det enda spelet i serien jag kĂ€nner att jag aldrig vill spela om igen.
Spirit Tracks tyckte jag mer om, och jag skulle nog sÀga att Skyward Sword har sÀmre utforskning Àn det, Àven om det Àr marginellt. Tyckte ÀndÄ att det kÀndes rÀtt frÀscht att styra allt med pekskÀrmen, och det fungerade förvÄnansvÀrt bra.
Oracle of Ages gillade jag, men ja, lite identitetslöst kĂ€ndes det. Minns bara tvĂ„ dungeons som var lite speciella. Mermaid’s Cave dĂ€r man reste fram och tillbaks genom tiden för att komma igenom, och Jabu Jabu’s Belly dĂ€r man Ă€ndrade pĂ„ vattennivĂ„n (vilket jag aldrig haft nĂ„got emot i Zelda-spelen, faktiskt).
Adventure of Link gillade jag, Àven fast det likt det första Zeldat inte riktigt kÀnns som Zelda gjort frÄn ALTTP och framÄt. Striderna kunde vara lite dryga ibland, ja. Men det kÀndes ÀndÄ sÀllan orÀttvist nÀr man dog. Man fick lov att lÀra sig hur fienderna fungerade (likt första Zeldat), för att kunna ta sig vidare.
Bluff och båg! alla vet vi att CD-I Spelen toppar! đ
Zelda 2 borde inte vara med! min största petpeeve med alla zeldaälskare som hatar det spelet bara för att det (numera) är annorlunda.
Någon form av oförtjänt mobboffer!
Back in the day var det ju grymt!
Sedan kom snes och alla började hata denna klassiker av någon anledning!
nerdrage! đ
Tycker du knÄpat ihop en lista som jag i mÄngt och mycket hade kunnat kopiera och skriva under pÄ sjÀlv. Hade dock inte placerat PH pÄ förstaplatsen dÄ utforskandet kÀndes mer intressant och mer strömlinjeformat och mindre utdraget i förhÄllande till spelet de Àr en uppföljare till-TWW. Dessutom Àr vapen/föremÄlsanvöndningen riktigt rolig och flera intressanta pussel fÄr löses. Men ja: TotOK rÀcker som argument för att ha med spelet pÄ listan. För mig hamnar dÀrför Spirit Tracks nÀrmare förstaplatsen av just den anledning du nÀmner: man tappade hoppet. Det hÀr Àr ju samma som PH fast sÀmre. SÄ linjÀrt och styrt vilket tog bort mycket av Àventyret.
Annars Àr det bara Skyward Sword som av de stationÀra Àr nÀra att hamna pÄ en lista som denna. Nu gör bÄde story och kontroll att spelet hÄller sig borta frÄn listan, men det linjÀra skadar upplevelsen, uppgraderingssystemet Àr underutnyttjat och jag saknar is/snötemat (varför tvÄ eldtempel?).
Tack för trevlig lÀsning!
ReDead:
Just det, jag är bara van att kalla dem båda för Four Swords. Skippar alltid Adventures. Ser dem lite som att höra ihop på något vis, men syftar som du säger på GC-versionen.
Marcus:
Ja, utforskandet av världen var fattigt i Skyward Sword, och om det elementet är viktigt för någon ser jag hur spelet platsar på en lista över de sämsta titlarna. Men som du säger väger kontroll och story upp rejält, för att inte nämna det faktum att jag tycker spelet har seriens kanske bäst designade tempel är det kommer till problemlösning.
Lasselelle:
Nja, jag tycker inte Zelda II var grymt back in the days heller. Som sagt, jämför spelet med det blott 3 år äldre A Link to the Past så blir det genast svårt att argumentera för Zelda II.
Men självklart är Philips-spelen tekniskt sett de sämsta. Det kan jag hålla med om utan att ens ha spelat dem. Men som sagt, jag räknar dem inte som ”riktiga” Zelda-spel, tillsammans med exempelvis Link’s Crossbow Training. Då borde jag kanske inte ha räknat med Four Swords heller, men tycker det är tillräckligt nära Zelda-formulan ändå.
Bluff och bĂ„g! alla vet vi att CD-I Spelen toppar! đ
Zelda 2 borde inte vara med! min största petpeeve med alla zeldaÀlskare som hatar det spelet bara för att det (numera) Àr annorlunda.
NÄgon form av oförtjÀnt mobboffer!
Back in the day var det ju grymt!
Sedan kom snes och alla började hata denna klassiker av nÄgon anledning!
nerdrage! đ
ReDead:
Just det, jag Àr bara van att kalla dem bÄda för Four Swords. Skippar alltid Adventures. Ser dem lite som att höra ihop pÄ nÄgot vis, men syftar som du sÀger pÄ GC-versionen.
Marcus:
Ja, utforskandet av vÀrlden var fattigt i Skyward Sword, och om det elementet Àr viktigt för nÄgon ser jag hur spelet platsar pÄ en lista över de sÀmsta titlarna. Men som du sÀger vÀger kontroll och story upp rejÀlt, för att inte nÀmna det faktum att jag tycker spelet har seriens kanske bÀst designade tempel Àr det kommer till problemlösning.
Lasselelle:
Nja, jag tycker inte Zelda II var grymt back in the days heller. Som sagt, jÀmför spelet med det blott 3 Är Àldre A Link to the Past sÄ blir det genast svÄrt att argumentera för Zelda II.
Men sjĂ€lvklart Ă€r Philips-spelen tekniskt sett de sĂ€msta. Det kan jag hĂ„lla med om utan att ens ha spelat dem. Men som sagt, jag rĂ€knar dem inte som ”riktiga” Zelda-spel, tillsammans med exempelvis Link’s Crossbow Training. DĂ„ borde jag kanske inte ha rĂ€knat med Four Swords heller, men tycker det Ă€r tillrĂ€ckligt nĂ€ra Zelda-formulan Ă€ndĂ„.
Rolig lista! beställde ett 2ds och senaste Zelda i veckan, hade tänkt att beställa båda ds spelen med. Men måste nog titta på lite gameplay videos innan jag trycker på köp…
Rolig lista! bestĂ€llde ett 2ds och senaste Zelda i veckan, hade tĂ€nkt att bestĂ€lla bĂ„da ds spelen med. Men mĂ„ste nog titta pĂ„ lite gameplay videos innan jag trycker pĂ„ köp…
Och jag måste säga att även om Zelda 2 är rätt meh på många plan, skulle jag vilja se mer av den atmosfären, estetiken i templen och bossarna, i nya spel. Det var en så mörk och frän stämning, med den grekiska stilen, musiken, och bossar som inte kändes lika.. glättig, eller vad man ska kalla det.
Skulle gärna se att de gjorde något troget den artwork som fanns i en tidslinje-artikel i nintendomagasinet (tror jag det var) på 90-talet.
http://www.zeldainformer.com/2011/10/13/zelda2_art04.jpg
Jag har just lirat igenom oracle of ages/seasons. Och jag mÄste sÀga att ages var bÀttre Àn seasons. I ages hade man ju Ätminstone ett syfte för att hÀmta de olika ages-artefakterna: att anvÀnda i spelet. I seasons kÀndes allt som ett kaos. Knappt sÄ jag kÀnde nÄgot sug att fortsÀtta spela det. Enda som gav nÄgot mervÀrde var att borgerna i seasons var mycket svÄrare.
Four Swords till gamecube tyckte jag Àgde, bara av den enkla anledningen att det Àr snyggaste 2d-zeldat. Ett a link to the past med wind waker-effekter? Hur bra som helst.
Och jag mÄste sÀga att Àven om Zelda 2 Àr rÀtt meh pÄ mÄnga plan, skulle jag vilja se mer av den atmosfÀren, estetiken i templen och bossarna, i nya spel. Det var en sÄ mörk och frÀn stÀmning, med den grekiska stilen, musiken, och bossar som inte kÀndes lika.. glÀttig, eller vad man ska kalla det.
Skulle gÀrna se att de gjorde nÄgot troget den artwork som fanns i en tidslinje-artikel i nintendomagasinet (tror jag det var) pÄ 90-talet.
http://www.zeldainformer.com/2011/10/13/zelda2_art04.jpg
skulle bara byta plats på ds-spelen spirit tracks var riktigt uselt, förutom templen
skulle bara byta plats pÄ ds-spelen spirit tracks var riktigt uselt, förutom templen
Ăr inte riktigt kvalificerad att göra en lista dĂ„ jag inte kĂ€nt speciellt starkt för serien sen N64-eran och dĂ€rför inte spelat t.ex. DS-spelen, men mĂ„ste tyvĂ€rr sĂ€ga att jag kĂ€nde ungefĂ€r samma med Minish Cap som du gjorde med Oracle-spelen. Framförallt intrigen var en axelryckning och lĂ€ngre in kĂ€ndes det mer Pokemon Ă€n Zelda med allt samlande. Men det Ă€r Ă€ven formulan som stĂ€ller till problem, för nĂ€r det blir för uppenbart att en del av bakgrunden Ă€r ett speciellt block som jag kommer behöva x fĂ€rdighet för om ca. 2 dungeons sĂ„ blir det svĂ„rt att leva sig in i och vara nyfiken pĂ„ vĂ€rlden.
Jag har nog mer tolerans för ’bra gameplay/ingen personlig koppling’ men dĂ„ mer i linjĂ€ra och arkadiga spel som gĂ„r rakt pĂ„ sak.
Zelda II Ă€r jag inte heller nĂ„got större fan av, men det dĂ€r med tre Ă„r (egentligen Ă€r det ju mer dĂ„ det kom tidigt ’87 pĂ„ FDS jĂ€mfört med sent ’91 för ALttP) köper jag inte riktigt dĂ„ det Ă€r för olikt till upplĂ€gget och tre Ă„r Ă€ndĂ„ kunde betyda sjukt mycket för utvecklingen kring slutet pĂ„ 80-talet. Det stĂ„r sig Ă€ndĂ„ hyfsat mot spel som Battle of Olympus, Wonder Boy in Monster Land, Gargoyle’s Quest och Faxanadu som Ă€r mer lika Ă€n första Zelda. Ăr mycket som Ă€r pĂ„ grĂ€nsen till bra i Zelda II.
Kul och ovÀntad lÀsning hur som helst.